|
SydsamerSydsamer Fjällsamer i Norges och Sveriges sydliga fjällområden 
 Sydsamer är samer som talar sydsamiska eller som härstammar från personer som talat detta språk. Sydsamernas bosättningsområde ligger på ömse sidor om gränsen mellan Norge och Sverige från Mo i Rana och Tärnaby i norr till Idre och Trollheimen i söder. Det kan i äldre tid ha varit betydligt större och sträckt sig ned till Mellansverige. Sydsamerna har under historisk tid i allmänhet varit fjällsamer, till skillnad från sydliga samer utanför fjällområdena i Mellansverige och södra Norrland. Till den senare gruppen räknas bland annat skogssamer, av vilka flera tog anställning som sockenlappar. Den sydsamiska språkliga varieteten skiljer sig avsevärt från de former av samiska som talas längre norrut. Utbredningsområde Det sydsamiska språket, som i dag har 300–500 talare, talas traditionellt i Sverige i fjällområdet från Vapstens sameby i södra Lappland till Idre sameby i norra Dalarna samt i Norge i området från Mo i Rana till Elgå och Trollheimen. Språket indelas i två huvuddialekter, nordlig sydsamiska (Åseledialekt) som i Sverige talas från Vapstens sameby till Frostvikens samebyar och i Norge från Vefsns kommun till Namdalen, samt sydlig sydsamiska (Jämtlandsdialekt) som i Sverige talas från Jijnjevaerie (Hotagens) sameby till Idre sameby och i Norge i Meråkers kommun samt området kring Røros och Engerdals kommuner.[1] Det sydsamiska språkområdet kan dock förr ha varit betydligt större. De skogssamer som fram till 1800-talets slut fanns i norra Ångermanland har betecknats som sydsamer[2], men det lilla som är känt om deras språk tyder på att de kanske snarare talade umesamiska.[3] Sockenlapparnas språk är också dåligt studerat men anses ha legat närmast sydsamiska, vilket utsträcker språkområdet på svensk sida genom hela södra Norrland och Dalarna ner till Mellansverige.[4] Samernas traditionella närvaro inom det sydsamiska språkområdet har studerats i forskning av bland andra Knut Bergsland och Inger Zachrisson och deras markrättigheter prövats i rättstvister som i vissa fall har fallit ut till samernas fördel. År 2012 fastslogs att Tossåsens sameby har sedvanerätt till vinterbete i Rätan och Klövsjö-området i Jämtlands landskap. Andra tvister, exempelvis i Härjedalen 2006, har inte fallit ut till samernas fördel[5], trots att samisk ursprungsbefolkning (samiska gravgåvor och boplatser från tiden före statsbildningen) har påvisats på Vivallen och Farrtjärnarna i Härjedalen åtminstone tillfälligt under 1000- och 1100-talet.[6][7] HistoriaDen sydsamiska kulturens historia kan delas in i tre längre perioder: (i) Fångst- och jägarsamhälle (äldre medeltid, eventuellt järnålder), (ii) mer eller mindre nomadisk renskötsel (yngre medeltid till tidigt 1900-tal) och (iii) modern renskötsel. Fångst- och jägarsamhälle  Synen på samernas utbredning i söder under järnålder och medeltid är i hög grad beroende av hur man tolkar etniciteten hos de människor som anlagt fångstmarksgravar, en fornlämningstyp som framför allt förekommer från det nuvarande sydsamiska områdets nordgräns och söderut till och med Dalarna.[9] Fångstmarksgravarna har tillkommit från och med cirka 200 f.Kr. där Krankmårtenhögen i Härjedalen tillhör de tidigaste. De är anlagda i områden som måste ha nyttjats av en fångstkultur, vilken upphörde som självständig kulturform under medeltiden.[10] Gravarna är tydligt influerade av det samtida gravskicket i jordbruksbygderna i Norge och Sverige men kan samtidigt innehålla inslag som kan tolkas som samiska.[11] Fångstkulturens etnicitet har av Inger Zachrisson tolkats som samisk både på grund av läget och på grund av förekomsten av offrade älg- och renhorn samt östliga föremål.[12] Evert Baudou har tolkat gravarna som germanska utifrån deras konstruktion – ett synsätt som varit vanligt sedan 1800-talsarkeologin. Han beskriver en kulturgräns som varade nästan tretusen år mellan södra (germanska) och norra (samiska) Norrland genom norra Jämtland och norra Ångermanland, på grund av att fynd av asbestkeramik saknas söder om gränsen. Han betraktar samiska medeltida bosättningar i Sydjämtland och Härjedalen enbart som tillfälliga utflyttningar från det samiska området i norr.[10][13] Andra menar att en del gravar kan vara samiska men att de etniska relationerna i Mellanskandinavien under järnålder och tidig medeltid inte behöver ha tagit sig samma uttryck som längre norrut och i senare tid.[11] Åter andra ser frågan om etnicitet under järnåldern som ointressant eller omöjlig att besvara.[14] Om man accepterar fångstmarksgravarna som samiska innebär det att det sydsamiska området under järnåldern omfattade nästan hela Dalarna.[8]  Fångstmarkgravarna betraktas traditionellt som en kontinuitet på tidigare fångstkultur som spridits från Atlantkusten och som anlade hällmålningar, fångstgropssystem, fångstboplatser och insjögravfält över stora delar av södra Norrland och södra Norge, inklusive mer än 6 000 år gamla hällmålningar på Flatruet.[10] Anläggandet av fångstmarksgravar i Mellannorrlands inland har kopplats till en samtidig högkonjunktur i jordbruksbygderna i kustlandet, vilket märks på gravgåvor och begravda silverskatter. Detta kan vara ett uttryck för ett utökat handelsutbyte.[12] Handelsutbyte kan exempelvis ha skett på Långön i Hoting vid övre Ångermanälven, där det finns fångstmarksgravar från 1000-talet. I en av gravarna har man hittat en pung av ödleskinn från en varan från Indiska halvön, som måste ha förts dit på långa handelsvägar. Trots att gravskicket på Långön är skandinaviskt finns där också kärl av asbestkeramik, som brukar anses vara typiska för den tidiga samiska kulturen.[16] En annan tänkbar handelsplats var fornborgen i Mjälleborgen i Jämtland.[17] En annan fornlämningstyp som mer generellt brukar kopplas ihop med samer är härdar med den ovala eller rektangulära form som kännetecknar kåtans härd. Inom sydsamiskt område har tidiga sådana härdar hittats bland annat vid Aursjøen på Dovrefjäll. De har daterats från omkring 700 till mitten av 900-talet.[18] Dessa härdar har kopplats samman med sagan om Snöfrid Svåsesdotter, en av Harald Hårfagers hustrur, som ska ha varit en samisk kvinna från just Dovrefjäll. Två av de första kristna lagsamlingar som användes på Östlandet, Eidsivatingslagen och Borgartingslagen, förbjuder också uttryckligen norrmän att söka trolldomshjälp hos samerna. Detta anses återspegla att sådana kontakter var en realitet i förkristen tid, och att samerna fanns på Östlandet.[11] Renskötseln etableras och expanderar Omfattande arkeologiska och palynologiska undersökningar inom Sösjöfjällen i Njaarke sameby i Åre kommun under 1990- och 2000-talen har givit resultat som tyder på att renskötseln etablerades i området under slutet av den yngre järnåldern (500–1000 e.Kr.). Detta har satts i samband med att en nordisk jordbrukarbefolkning blev bofast i Jämtland och Härjedalen under ungefär samma period och att samerna drogs in i de nordiska hövdingarnas ekonomiska nätverk där tamrenarna blev viktiga transportdjur. Den sydsamiska renskötseln kan ha uppstått ur en blandekonomi av fångst och skötsel av småboskap. På 1000–1100-talen förefaller renskötseln vara helt etablerad inom det undersökta området och tycks då ha haft större omfattning än längre norrut i Lappland. Under 1300-1400-talen verkar en viss nedgång ha skett, kanske till följd av digerdöden, men på 1500-talet expanderade renskötseln igen.[19] I Sverige har björngravar främst påträffats inom sydsamiskt område och har framför allt daterats till 1700- och 1800-talen.[20] Samer i Mellansveriges skogar och socknarSockenlappar var en nu assimilerad yrkesgrupp av i huvudsak bofasta samer som levde i Mellansverige och södra Norrland under främst 17–1800-talet. Sockenlapparna härstammar enligt etnologen Ingvar Svanberg från en tidigare okänd grupp samer som tidigare hade levat som jägare och samlare i de mellansvenska skogarna. Dessa kringvandrande människor tvingades vid 1700-talets början genom myndighetsbeslut till fast bosättning för att man ville hindra att tiggande så kallade fattiglappar strövade omkring, och skogssamer konkurrerade med mellansvenska bönder om villebrådet. Exempelvis härstammade nästan samtliga kända fall av sockenlappar i södra Dalarna från familjer som hade bott i skogar i centrala Sverige.[21] Modern renskötselRenskötselnomadismen anses ha upphört i samband med att man upphörde att mjölka renar, vilket i Norge ägde rum mellan 1902 och 1964. Renskötseln har därefter tagit hjälp av modern teknik och blivit ännu mer storskalig. KulturSydsamisk kultur utmärks, förutom av det sydsamiska språket, av egna klädedräkter, smycken, arkitektur och andra uttryck.[22] Sydsamiska institutioner som museum, teatrar och skolor finns i Gaaltije i Östersund och Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen, Sverige, samt i Hattfjelldal, Røros, Røyrvik och Mo i Rana i Norge. DräktSydsamisk dräkt (kolt) kallas gapta/gåptoe, och liknar dräkten i den sydligaste delen av det skogssamiska området.[22]
Kända sydsamer
Sydsamiska samebyar
Se även
Fotnoter
Vidare läsning
|
|||||||||||||||||||||||
