sv Svartbukig flygh%C3%B6na

	Svartbukig flyghöna; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Flyghönsfåglar; Pterocliformes
Familj	Flyghöns; Pteroclidae
Släkte	Pterocles
Art	Svartbukig flyghöna; P. orientalis
Vetenskapligt namn
	§ Pterocles orientalis
Auktor	(Linné, 1758)
Synonymer
	Svartbukad flyghöna

Svartbukig flyghöna^[2] (Pterocles orientalis) är en fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.^[3] Den är en av två arter i familjen som förekommer i Europa. Den minskar i antal, men beståndet anses ändå livskraftigt.

Utseende

Svartbukig flyghöna är en typisk flyghöna med sitt lilla duvlika huvud, kompakta kropp, långa spetsiga vingar och snabba flykt. I flykten kan den lätt identifieras med de vita vingundersidorna och så den svarta buken som gett fågeln sitt namn.

Fågeln är 33–39 centimeter lång och väger 300–615 gram.^[4] Hanen har grått, grå hals och grått bröst. Undersidan är svart och ovansidan gyllenbrun med mörka teckningar. Runt nedre delen av bröstet syns en svart ram och på hakan har den en kastanjefärgad fläck. Honan är brunare och finare tecknad, men undersidan och bröstbandet är identiskt med hanen.^[5]

Läte

Flyktlätet är typiskt, en vittljudande bubblande drill som stannar av mot slutet, i engelsk litteratur återgiven som "chorrrrerereh". Bland andra läten hörs låga och bräkande "wheeuw” och dubbla "pup-wuw".^[6]

Utbredning och systematik

Svartbukig flyghöna delas in i två underarter med följande utbredning:^[3]

Pterocles orientalis orientalis – förekommer från ön Fuerteventura i Kanarieöarna, Iberiska halvön och Marocko österut till västra Iran
Pterocles orientalis arenarius – förekommer från Kazakstan till södra Iran, Afghanistan och nordvästra Kina (nordvästra Xinjiang)

Den är i huvudsak stannfågel, men populationen i Centralasien flyttar söderut till Pakistan och norra Indien på vintern.

Släktestillhörighet

DNA-studier visar att arterna inom släktet Pterocles inte är varandras närmaste släktingar. Exempelvis är svartbukig flyghöna närmare släkt med stäppflyghöna i släktet Syrrhaptes än med vitbukig flyghöna (Pterocles alchata).^[7] Dessa forskningsresultat har ännu inte lett till några taxonomiska förändringar.

Ekologi

Svartbukig flyghöna är flocklevande och ses ofta tillsammans på morgnarna när fåglarna samlas för att dricka och hämta vatten. Den trivs i öppet och torrt landskap men undviker till skillnad från vitbukig flyghöna områden helt utan växtlighet. Boet är inget mera än en uppskrapning i marken där den lägger tre grönaktiga fläckiga ägg. Båda könen ruvar, men bara hanen hämtar vatten.

Status

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population som minskar, dock relativt långsamt.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 130 000 och 260 000 individer, medan det i Europa tros häcka mellan 10 400 och 19 100 par.^[1]

Referenser

Artikeln är delvis en översättning av motsvarande artikel på engelska Wikipedia som anger följande källor:

Pheasants, Partridges and Grouse by Madge and McGowan, ISBN 0-7136-3966-0

Noter

^ [a b c d] Birdlife International 2018 Pterocles orientalis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
^ de Juana, E. och P. F. D. Boesman (2020). Black-bellied Sandgrouse (Pterocles orientalis), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blbsan1.01
^ Cohen, C. (2011), “The phylogenetics, taxonomy and biogeography of African arid zone terrestrial birds: the bustards (Otididae), sandgrouse (Pteroclidae), coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus)” Ph.D. Dissertation, University of Cape Town.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör svartbukig flyghöna.
Bilder & media
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org
Wikispecies har information om Pterocles orientalis.
Artförteckning

[IUCN-1] [a b c d] Birdlife International 2018 Pterocles orientalis . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[CRC-4] CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.

[Fågelguiden-5] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9

[6] Juana, E. och P. F. D. Boesman (2020). Black-bellied Sandgrouse (Pterocles orientalis), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blbsan1.01

[7] Cohen, C. (2011), “The phylogenetics, taxonomy and biogeography of African arid zone terrestrial birds: the bustards (Otididae), sandgrouse (Pteroclidae), coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus)” Ph.D. Dissertation, University of Cape Town.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]