|
Samisk litteratur Samisk litteratur uppkom på 1600-talet, men före 1900-talet finns endast enstaka nedteckningar av samisk hand. 1600-taletÅr 1619 grundades den första samiska skolan i Sverige och samma år trycktes den första boken på samiska, ABC Book för Lapesko Tungomål av Nicolaus Andreæ. Samiska författare finns sedan 1670-talet. Från 1672 studerade Olaus Sirma till präst på Uppsala universitet. Han tecknade ned två ömsinta jojkar, vilka togs in på samiska och latin i Johannes Schefferus bok Lapponia, tryckt i Frankfurt am Main 1673 och inom kort tid översatt till engelska, tyska, franska och holländska. Dessa två "giljaredikter", den ena med vintermotiv och den andra från sommaren, fick mycket stor internationell spridning och popularitet, särskilt i England, och kom så småningom från utlandet tillbaka till Sverige.
Nicolaus Lundius påbörjade studier i Uppsala två år efter Olof Sirma och presenterade då sin text Descriptio Lapponiæ, som Johannes Schefferus använde som grund för tilläggsanteckningar till Lapponia. 1700- och 1800-talenUnder 1700- och 1800-talen domineras den samiska utgivningen av religiösa böcker. Sålunda utgav till exempel under 1800-talet kyrkoherdarna i Utsjoki, Jakob Fellman och Anders Andelin, uppbyggningslitteratur av varierande slag på samiska. Jakob Fellman skrev själv på kemisamiska. Småningom utkristalliserades det nordsamiska skriftspråket, som kom att användas både i Finland, Sverige och Norge. Den ortografiska förvirringen varade dock länge. Först 1978 överens om en samnordisk nordsamisk ortografi, som idag används i samisk förvaltning, skolundervisning, dagspress och skönlitteratur över statsgränserna. Anders Fjellner samlade på 1840-talet in samisk folkpoesi i syfte att skapa ett episkt verk liknande det på 1830-talet publicerade Kalevala, ett verk som hade betydelse för att skapa en finsk nationell strömning. Hans arbete slutfördes inte, men han epos Päiven pardne ("Solens söner") publicerades 1849 och påverkade möjligen samernas bild av sig som "solens söner" i enlighet med dess skapelseberättelse. Nils-Aslak Valkeapää, "Áilluhas", har senare spunnit vidare på denna myt i Solen, min far (Beaivi, Áhčážan). Litteratur under 1900-talet Isak Saba skrev 1906 poemet Sámi soga lávlla ("Samefolkets sång"), vilken blev texten till den 1986 antagna samiska nationalsången. År 1906 debuterade Matti Aikio med I djurhud. Den skrevs på norska, trots att Matti Aikio behärskade samiska. Som pionjären för modern samisk litteratur betraktas dock Johan Turi. Hans bok Muittalus samiid birra ("En bok om lappernes live af den svenske Lap") gavs ut 1910. Den skrevs för att rätta till svenska myndigheters fördomar och okunskap om samernas liv. Johan Turi hade upptäckt att den omvärld som börjat kolonisera Sápmi ingenting visste om det samiska folket. Den ursprungliga texten flyter fram i långa meningar utan värst mycket punkteringar, men senare översättningar anpassades mer för konventionell stil. Peđar Jalvi inspirerades av tidens nationalistiska strömningar när han studerade på lärarseminariet i Jyväskylä vid tiden strax före första världskriget och samlade berättelser och dikter i sin hembygd, vilka utgavs under namnet Sabmelaččai maidnasak ja muihtalusak postumt 1966. Han tillhörde de första författarna som använde samiska som litterärt språk. Han gav för egna medel ut Muohtačalmmit ("Snöflingorna") 1910, en samling dikter och berättelser. I titeldikten skildras hur enskilda bräcklig snöflingor smälter på våren, med smältvattnet ackumulerandes för att bilda en stark vårlod. I Jag löper i bergen används jojkens impressionistiska stil för att skildra poetens förlorade barndom:
År 1912 publicerades den första romanen på samiska, Anders Larsens Beaivi-álgu ("Gryning), som utspelar sig i sjösamisk miljö och handlar om förnorskningspolitikens negativa konsekvenser på samiskt språk och samernas självbild. Hans Aslak Guttorm (1907-92) utvecklade samiska som ett litterärt språk och strävade efter att få samisk erfarenhet accepterad som en intressant kulturell erfarenhet. Hans första verk, Čierru jietna meahcis ("Rösten som ropar i vilmarken"), skrevs 1932-33 men publicerades först 1983. Den är ett episkt diktverk om att leta efter sitt modersmål. Paulus Utsi skrev i en stillsam ton. Hans första diktsamling var Giela giela ("Fånga språket"), utgiven 1974. Hans andra, stumt utgivna diktsamling Att fånga med språk"Giela Gielain ("Att fånga med språk", 1980), understryker hans stöd för det uppkommande nationella samiska nationsbegreppet och hans känsla för den sapmiska naturen och motvilja mot den moderna teknologins intrång i den. Nordsamiska är den med god marginal mest utbredda språkvarieteten, och flertalet samiska skönlitteräta verk är skrivna på nordsamiska. Först år 1937 kom den första av en same skrivna skönlitterära boken ut på lulesamiska, Jåhttesáme viessom av Anta Pirak. Den beskriver Jokkmokkssamernas traditioner och liv vid tiden för förra sekelskiftet. Det senaste halvsekletEfter 1930-talet var utgivningen på samiska på en låg nivå under flera decennier. Under 1970-talet skedde en vitalisering av den samiska litteraturen, som sammanhängde med en större medvetenhet om det samiska arvet och den samiska identiteten. Detta gällde också konst och musik. I den äldre traditionen skrev dock Sara Ranta-Rönnlund. Hon debuterade först efter sin pensionering som städerska i Uppsala och skrev 1971-78 tre böcker på svenska med berättelser från sin nomadiska barndom in fjällen och om samisk mytologi. Det samiska bidraget till världslitteraturen sammanhänger enligt poeten Kerttu Vuolab ihop med ekologi och naturen i Sápmi:
Journalisten och författaren Olavi Paltto skriver om rotlöshet och om att återta en identitet i sin debutbok 1995, novellsamlingen Juohkásan várri ("Splittrade fjäll"). Kirsti Paltto har skrivit i flera genrer, inklusive barn- och ungdomsböcker. Hennes mest betydande verk år den samiska episka romasviten som inleddes 1987 med Guhtoset dearvan min bohccot ("Måtte våra renar beta i fred"). Romanen var den första i en planerad trilogi vars andra band, Gurzu luottat ("Olycksdigra stigar"), kom ut 1991. Kirsti Palttos romaner har jämförts med Väinö Linnas trilogiepos Här under polstjärnan om Finlands bildande som självständig nation.. Nils-Aslak Valkeapää behärskade många områden och var en historieberättare som 1991 fick det första Nordiska rådets litteraturpris, som delades ut till en samiskspråkig författare för Beaivi, Áhčážan ("Solen, min far"). Andra samtida författare som nominerats till detta litteraturpris är poeterna Rauni Magga Lukkari, Inger-Mari Aikio-Arianaick, Rosmare Huuva, Rawdna Carita Eira, Sigbjørn Skåden, Ristin Sokki och Synnøve Persen samt romanförfattaren Jovnna-Ánde Vest. Kända samiska författare på Kolahalvön är m.fl. kildinsamen Aleksandra Antonova, tersamen Oktjabrina Voronova och skoltsamen Askold Bazjanov.[2][3] Se ävenKällor
Noter
Se även |
||||||||||||||||||