|
Regeringen Ullsten
Regeringen Ullsten var en svensk folkpartistisk minoritetsregering som tillträdde den 18 oktober 1978 och avgick den 12 oktober 1979 efter ordinarie riksdagsval och en ny regeringstillsättning. Det var den första rena folkpartistisk-liberala regeringen i Sverige sedan 1932 och den senaste gången partiet innehade statsministerposten. StatsrådIngen särskild ställföreträdande statsminister utsågs, varför den opolitiske justitieministern i kraft av sin ålder fungerade som ställföreträdare för statsministern. * Statsminister eller departementschef RegeringsbildningThorbjörn Fälldins första regering föll på kärnkraftsfrågan. Torsdagen den 5 oktober 1978 begärde statsminister Fälldin (c) sitt entledigande. Talmannen, Henry Allard, entledigade honom och övriga statsråd, varefter han kallade partiledarna till samtal. När Ola Ullsten (fp) kom ut från talmannens rum den 12 oktober läste han upp följande meddelande för de församlade massmedierepresentanterna:
Senare på kvällen föreslog talmannen riksdagen "att till ny statsminister utse Ola Ullsten, som avser att bilda en folkpartiregering i vilken kan komma att ingå personer utan partipolitisk förankring" (prot. 1978/79:11). Anförandet innehöll således en väsentlig skillnad mot 1976: talmannen lämnade uppgift om den nya regeringens sammansättning i samband med förslaget. Denna ordning har därefter följts av talmännen. Riksdagen prövade förslaget fredagen den 13 oktober (prot. 1978/79:13). Före omröstningen avgavs röstförklaringar av företrädare för socialdemokraterna, centerpartiet, moderaterna och vänsterpartiet kommunisterna. Olof Palme (s) och Thorsten Larsson (c) förklarade att respektive partigrupper skulle lägga ned sina röster vid den följande omröstningen, medan Bertil Lidgard (m) och Lars Werner (vpk) meddelade på respektive partigruppers vägnar att man avsåg att rösta nej till talmannens förslag. Av röstförklaringarna framgår vidare i huvudsak följande:
Omröstningen utföll så att 39 ledamöter (fp) röstade ja, 66 ledamöter (m och vpk) röstade nej, medan 215 ledamöter (s och c) avstod från att rösta. Riksdagen hade således godkänt talmannens förslag - ett avslag skulle ha krävt en majoritet av ledamöterna - och utsett Ola Ullsten till statsminister. Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för statsministern. Ola Ullstens regering var en minoritetsregering som bestod av 19 statsråd, varav vissa saknade partipolitisk förankring (se prot. 1978/79:15). I regeringsförklaringen den 18 oktober uttalade Ola Ullsten att regeringen måste finna stöd hos en majoritet i riksdagen för att kunna förverkliga sina förslag och att regeringen skulle söka bredaste möjliga förankring för sin politik. Vidare pekade han på att det i det rådande parlamentariska läget fanns särskilda risker för att budgetbehandlingen i riksdagen kunde komma att präglas av att partierna förde fram angelägna reformförslag, men som sammantagna var alltför kostnadskrävande. Ola Ullsten underströk att regering och riksdag tillsammans måste se till att den kommande budgetbehandlingen präglades av ansvar för landets ekonomi. Regeringen skulle "sträva efter samförståndslösningar i hela folkets intresse. Regering och riksdag måste ta sitt gemensamma ansvar för landet, genom ett nära och förtroendefullt samarbete." Regeringens politikDet svenska kärnkraftsprogrammet hade fastslagits av riksdagen 1975 och omfattade 13 kärnkraftverk fram till 1985. Riksdagen hade samtidigt bestämt att energipolitiken skulle omprövas inom tre år och att kärnkraftens säkerhet skulle granskas. Regeringen Fälldin hade tillsatt en kommission för att granska säkerheten och regeringen Ullsten tog itu med energipolitiken. Energiminister Tham utarbetade en proposition om riktlinjerna för Sveriges energipolitik fram till 1990. Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl fick på nära håll följa arbetet med propositionen. Både socialdemokraterna och moderaterna hade en i grunden positiv syn på kärnkraften och det kunde förmodas att regeringen utan problem skulle få igenom propositionen. Allting ställdes dock på huvudet efter Harrisburg-olyckan den 28 mars 1979. Socialdemokraternas partiledare Olof Palme hade tidigare kritiserat regeringen Fälldin för att utbyggnaden av kärnkraft fördröjdes i onödan. En kort tid efter olyckan, den 4 april, gjorde Socialdemokraterna en helomvändning och krävde en folkomröstning om kärnkraften.[7] Under våren diskuterade partierna hur folkomröstningen skulle genomföras och vilka frågealternativ väljarna skulle rösta om. Diskussionerna utmynnade i att väljarna fick välja mellan tre alternativ som i olika takt ville avveckla kärnkraften. Budgetminister Mundebo utarbetade också ett förslag om sänkta marginalskatter och ett marginalskattetak. Regeringen väntade sig att få stöd från centerpartiet och moderaterna. Under våren 1979 gjorde dock centerpartiet klart att finansieringen ansågs vara oklar och sade nej. Regeringen fick därmed inte igenom förslaget. I december 1978 avslöjades att Sverige i FN stödde självständighetskampen på Östtimor samtidigt som regeringen tillät att svenska vapen såldes till de indonesiska trupper som ockuperade området. Handelsminister Cars förklarade att detta var helt enligt reglerna. Andra reformer som regeringen lyckades få stöd för:
Statssekreterare
Se ävenNoterReferenser
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
