Mignon (opera)

Affisch av Jules Chéret till urpremiären.

Mignon är en fransk opéra comique (eller opera i dess andra version) i tre akter med musik av Ambroise Thomas samt med libretto av Michel Carré och Jules Barbier efter Goethes roman Wilhelm Meisters läroår. Den italienska versionen översattes av Giuseppe Zaffira. Operan omnämns i James Joyces novell "The Dead" (i Dublinbor) och i Willa Cathers The Professor's House (Professorns hem).[1] Thomas guddotter Mignon Nevada var uppkallad efter titelpersonen.[2]

Historia

Det var librettisterna Jules Barbier och Michel Carré som låg bakom Mignon. Efter att framgångsrikt ha bearbetat Goethes Faust bestämde de sig för att ta itu med Wilhelm Meister. De föreslog först librettot till Meyerbeer, som vägrade det eftersom det var för långt från originaket, sedan till Gounod och slutligen till Ambroise Thomas. Den senare, främst känd som kompositör av komiska operor, hade haft vissa framgångar, men inget av hans verk hade varit kvar på repertoaren länge. Med Mignon skulle kompositören äntligen få erfara triumf och internationell ära, förstärkt två år senare av hans Hamlet.

Ursprungligen skapades Mignon med ett tragiskt slut, eftersom Mignon, som i Goethes roman, plötsligt dör på en byfest vid åsynen av Philine. Detta slut kolliderade med den då gällande konventionen – och som övergavs med Georges Bizets Carmen först 1875 – som ville att komiska operor skulle sluta lyckligt. Därför mottogs verket efter de första föreställningarna ljumt. "Det var då", skriver Jules Barbier, "som vi, som de praktiska människor vi var, sa till oss själva: men för att respektera detta försvinnande av Mignon, som knappt antyds i Goethes roman, berövar vi oss 7 till 800 föreställningar! Det skulle vara mycket bättre att låta de gifta sig som modiga borgare och lämna slutet öppet för flera tolkningar." Detta gjordes och verket blev en stor framgång.

Uppförandehistorik

Operan uruppfördes den 17 november 1866 på Opéra-Comique i Paris. Verket blev omedelbart populärt: fler än 100 föreställningar spelades fram till juli nästföljande år, den 1000:e föreställningen spelades 13 maj 1894 (operan blev då det första operaverket som hade framförts tusen gånger under en kompositörs levnad.) och den 1500:e den 25 maj 1919.[3] Kejsare Napoleon III närvarade vid den 22:e föreställningen och skulle entusiastiskt bevista uppsättningen 15 gånger året därpå tillsammans med europeiska kungligheter som samlats i Paris för Världsutställningen 1867. Redan 1868 spelades operan i Weimar och Wien, där den snabbt blev populär.

Mignon bearbetades och översattes också till tyska för föreställningar i Berlin med Madame Lucca som Mignon.[4] Lucca toge väl emot, men de tyska kritikerna var inte glada över operans ändringar av Goethes original, vilket fick Thomas att komponera en kortare final med ett tragiskt slut dör Mignon faller död ner i Wilhelms armar. Detta slut var ett försök att få operans historia på något sätt likna det tragiska innehållet hos Goethe. (Originalversionen av Mignon på Opéra-Comique var tvungen att ha ett lyckligt slut därför att på den tiden i Paris var tragiska operor på franska uteslutande reserverade för Parisoperan.) Inte oväntat misslyckades denna "Version allemande" att tillfredsställa de tyska kritikerna och visade sig vara en meningslös ansträngning. Som musikforskaren Henry Edward Krehbiel beskrev det: "Carrés och Barbiers Mignon har inte mycket mer med Goethes Mignon att göra än yttre likheter, och att döda henne innebär meningslös grymhet."[5]

Trots framgången i Paris med den franska version ombads Thomas att revidera verket till den första föreställningen på Drury Lane Theatre i London 5 juli 1870. Denna version gavs på italienska med recitativ (istället för talad dialog). Rollen som Mignon, ursprungligen skriven för mezzosopran, sjöngs av sopranen (Kristina Nilsson) och rollen som Frédéric, ursprungligen en tenor, sjöngs av kontraalten Zelia Trebelli-Bettini. En andra vers lades till Lotharios aria i första akten ("Fugitif et tremblant" i den franska versionen) och i andra akten en rondo-gavotte till Frédéric ("Me voici dans son boudoir") där musik togs från mellanaktsmusiken för att tillfredsställa Mme Trebelli-Bettini, som var missnöjd med att överta en roll ursprungligen skriven för en buffotenor. Till synes kände koloratursopranen Elisa Volpini, som skulle sjunga rollen som Philine, att hennes aria i slutet av akt två ("Je suis Titania") var otillräckligt och ytterligare en utsmyckad aria ("Alerte, alerte, Philine!") lades in andra aktens mellanaktsmusik och före Laertes 6/8 Allegretto ("Rien ne vaut"). Finalen kortades också ner.[6] Philines extraaria verkar aldrig ha blivit orkestrerad,[7] eller också har orkestreringen gått förlorad eller förstörts. (De flesta källor hävdar att arian framfördes och aldrig ströks från uppsättningen på Drury Lane och antyder att Thomas måste ha orkestrerat den.)[6] Arian är välkänd från flera klaverutdrag och ingår som ett appendix sjunget av Ruth Welting med ackompanjemang av flöjt and cembalo som en del av 1978 års inspelning med Marilyn Horne som Mignon. Inspelningen innehåller också en andra appendix med originalversionens längre final.[7]

Premiären i USA skedde den 9 maj 1871 på Théâtre de l'Opéra i New Orleans.[8] Den följdes av en italiensk uppsättning på New York Academy of Music 22 november 1871 med Kristina Nilsson som Mignon, Mlle. Léon Duval som Philine, Victor Capoul som Wilhelm och Mlle. Ronconi som Frédéric. Den primära orsaken till operans framgångar i London and New York har tillskrivits Kristina Nilssons framträdanden i dessa uppsättningar.[9] Nilsson sjöng också rollen på Metropolitan Opera i New York 1883.[10]

Operaversionerna utanför Frankrike, särskilt de i USA och Italien, har varit på italienska (senare på franska) med Mignon som sopran eller mezzosopran, och Frédéric som mezzosopran eller kontraalt, samt med sjungna recitativ och avkortad final. 1986 sattes originalversionen upp med sopranen Cynthia Clarey som Mignon i en uppsättning på Wexford Festival Opera.[10]

Bemärkta sopraner som tolkat Mignon har varit Emma Albani (Covent Gardens första Mignon 1874), Lucrezia Bori och Geraldine Farrar; mezzosopraner som Marilyn Horne, Giulietta Simionato, Frederica von Stade, Risë Stevens och Ebe Stignani. Lily Pons var berömd för att sjunga Philine.[10]

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 10 mars 1873 och den iscensattes åter med premiär den 18 oktober 1911.[11] Sigrid Arnoldson var en av 1900-talets mest kända Mignon. Hon hade debuterat i rollen på Opéra-Comique 1887[12] och sjöng den över hela världen: 1907 firade hon sitt 500:e framförande av verket i Dresden. Vid detta tillfälle skrev fru Ambroise Thomas till henne: "För mig är du alltid mästarens favorit Mignon. Jag har varit tacksam mot er för att ni har förblivit trogen denna poetiska roll, mot denna roll som ni har kunnat finna idealet för."

Tragisk dödsbrand

Den 25 maj 1887 klockan 21 förstörde en brand operalokalen Salle Favart under framförandet av Mignons första akt. Branden hade orsakats av en defekt gasledning ovanför scenen och 84 människor dog, däribland fyra dansare, två korister, fyra påklädare och fyra vaktmästare. All personal blev arbetslös. Regeringen betalade ersättning till offren och en konsert gavs till förmån för de anställda vid Opéra-Comique, som tillfälligt flyttade till Théâtre des Nations, Place du Châtelet.

Personer

Roller Röstläge Premiärbesättning
17 november 1866
(Dirigent: Théophile Tilmant) 		Andra versionen
5 juli 1870
(Dirigent: Luigi Arditi)[13] 		Svensk premiärbesättning
10 mars 1873
(Dirigent: Ludvig Norman)
Mignon, en ung flicka mezzosopran (1866)
sopran (1870) 		Célestine Galli-Marié
  		 
Kristina Nilsson 		Signe Hebbe
Philine, en skådespelerska koloratursopran Marie Cabel Elisa Volpini[14] Ida Basilier-Magelssen
Wilhelm Meister, en student tenor Léon Achard Alessandro Bettini[15] Oscar Arnoldson
Frédéric, Philines beundrare tenor (1866)
kontraalt (1870) 		Bernard Voisy
  		 
Zelia Trebelli-Bettini[16] 		Robert Ohlsson
Laerte, en skådespelare tenor Joseph-Antoine-Charles Couderc Edouard Gassier[17] Fritz Arlberg
Lothario, en kringvandrande trubadur bas Eugène Bataille Jean-Baptiste Faure[18] Gustaf Sandström
Jarno, en zigenare bas François Bernard Signor Raguer[19] Victor Sandstedt
Antonio, en slottstjänare bas Davoust Giovanni Volpini?[20] John Elias Bergholm
Kör: Stadsbor, bönder, romer, skådespelare, betjänter och kypare

Handling

Tyskland och Italien, ca 1790.

Akt I

Söndagsnöjen på marknadsplatsen i en tysk småstad. I folkmängden befinner sig den kringvandrande harpospelaren Lothario, som har tappat minnet, och två skådespelare på jakt efter engagemang, Philine och Laertes. Några zigenare tjänar pengar genom att roa folket. Deras anförare Jarno försöker tvinga en liten flicka att dansa, men en av åskådarna tar henne i försvar och friköper henne från zigenarna. Det är Wilhelm, en äventyrslysten student som strövar omkring i världen. Han förälskar sig i Philine. Mignon berättar för sin räddare om sin omättliga längtan efter hemtrakten i söder ("Connais-tu le pays?"). Mignon vill förklädd till page följa Wilhelm överallt. Denne följer däremot med Philine, som har utsikten till ett engagemang på ett närliggande slott.

Akt II

Philine och Laertes åtnjuter slottets bekvämligheter. Philine och Wilhelm flirtat med varandra, något som Mignon åser med sorg och som uppväcker svartsjuka hos Frédéric, Philines tidigare älskade. Det blir nästan till en duell. När Wilhelm inser Mignons svartsjuka, hotar han henne med att de måste skiljas åt. Djupt sårad och kränkt irrar Mignon omkring i slottsträdgården, där hon träffar på Lothario. De två olyckliga lättar sina hjärtan för varandra. När Mignon hör larmet från de festliga förberedelserna, önskar hon att Philine måtte träffas av blixten. Men skådespelerskan gör succé som Titania i föreställningen. Wilhelm ångrar sitt beteende mot Mignon och söker efter den bortsprungna. Philine skickar in flickan till huset för att hämta en blombukett. Hon hinner knappt gå in i byggnaden, förrän den flammar upp i lågor. Lothario har missförstått Mignons önskan och anlagt en brand. Wilhelm räddar den vanmäktiga Mignon ur lågorna.

Akt III

Wilhelm har köpt ett italienskt slott där han själv, Mignon och Lothario kan finna en tillflyktsort. Lothario vakar över den sovande Mignon, medan några fiskare festar utanför. Wilhelm som äntligen har blivit medveten om sin kärlek till Mignon, avlöser Lothario. När Mignon vaknar vill han äntligen bekänna sin kärlek till henne. Men innan Mignon hinner svara honom hörs Philines röst i fjärran och flickan blir skrämd. Philine vill träffa Lothario. Denne uppenbarar sig, den här gången i praktfulla kläder. Han har återfått minnet. Det är han som är ägare till slottet och Mignon är hans en gång bortrövade dotter. Plötsligt stormar de sjungande och dansande skådespelarna in, ledda av Philine. Mignon fruktar att förlora Wilhelm. Men Philine lägger Wilhelms hand i Mignons. Själv vänder hon sig till Frédéric.

Glansnummer

Operans mest kända nummer är dess ouvertyr baserad på melodier från operan

  • Akt 1. Connais-tu le pays? (Känner du väl det land?) (Mignon); Légères hirondelles (Lätta svalor) (Mignon och Lothario)
  • Akt 2. Je crois entendre les doux compliments (Philine); Je connais un puvre enfant (Mignon); Me voici dans son boudoir (Frédéric); Adieu, Mignon, courage (Wilhelm); Elle est là, prés de lui? (Mignon); As-tu souffert? As-tu pleure? (Mignon och Lothario); Jes suis Titania (Philine)
  • Akt 3. Je suis heureuse, l'air m'enivre (Mignon och Wilhelm); Elle ne croyait pas (Wilhelm)

Bibliografi

  • Mignon : opera i tre akter. Opera-repertoar, 99-1618791-6 ; 65 (6. uppl.). Stockholm: Bonnier. 1923. Libris 1476208 

Diskografi (urval)

  • Mignon. Marilyn Horne, Ruth Welting, Alain Vanzo, Nicola Zaccaria, Frederica von Stade. Ambrosian Opera Chorus. Philharmonia Orchestra. Antonio de Almeida, dirigent. Sony (ADD) SM3K 34590. 3 CD. Inspelad 1977.[21]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ Cather, Willa (1925). The Professor's House. New York, A. A. Knopf. Sid. 92. https://archive.org/details/professorshouse0000cath_e2e8. 
  2. ^ James, Edward T.; James, Janet Wilson; Boyer, Paul S. (1971). Notable American Women, 1607–1950: A Biographical Dictionary, Volume 2. Harvard University Press. Sid. 618. ISBN 0-674-62734-2. https://archive.org/details/notableamericanw02jame_0. ”Mignon Nevada Ambroise Thomas.” 
  3. ^ Wolff S. Un demi-siecle d'Opéra-Comique 1900-1950. André Bonne, Paris, 1953.
  4. ^ The Athenaeum (9 juli 1870).
  5. ^ Thomas (1901), pp. VII–VIII.
  6. ^ [a b] Scherer, p. 8; Thomas (1901), pp. IX, 340–354; Dwight's Journal of Music (2 December 1871).
  7. ^ [a b] Blyth, s. 742.
  8. ^ Crichton, s. 951.
  9. ^ Thomas (1901), p. VIII.
  10. ^ [a b c] Forbes, Elizabeth. "Mignon" in Sadie, 3: 382–384.
  11. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  12. ^ ”Les débuts de Melle Arnoldson à l'Opéra-Comique”. 'Le Ménestrel': sid. 403. 1887. https://gallica.bnf.fr/ark:/12148/bpt6k5615380b/f3.image.r=Arnoldson. Läst 1 maj 2023. .
  13. ^ Rosenthal namnger Luigi Arditi som dirigent, s. 171, 808; The Musical World (19 March 1870) namnger besättningen som: Signor Bettini som Guglielmo; M. Faure som Lotario; Signor Gassier som Laerte, Signor Raguer som Giarno, Madame Trebelli-Bettini som Frederico, Madame Volpini som Filina och Mdlle. Kristina Nilsson som Mignon; Kobbé, s. 778, listar besättningen Nilsson, Volpini, Bettini, Faure; Dwight's Journal of Music (2 December 1871) listar besättningen Nilsson, Faure, Bettini, Volpini och Trebelli-Bettini.
  14. ^ Sångerskan som sjunger rollen som Philine namnges som: Elisa Volpini hos Rosenthal, s. 171, 847; Mme Volpini hos Thomas (1901), s. IX, 342; och Madame Volpini hos Scherer, s. 8. En Madame Volpini var gift med en tenor som hette Volpini (The Musical World, 2 April 1864, s. 213).
  15. ^ I rollen som Wilhelm listas sångaren såsom Signor Bettini hos Rosenthal, s. 171 och 811, och som Bettini i andra källor och som omnämnts tidigare. Tenoren Alessandro Bettini var bror till tenoren Geremia Bettini, som föddes 1820 och dog 1865 (Weinstock omnämner Geremias födelse- och dödsdatum på s. 462; Dwight's Journal of Music, 18 April 1868, p. 13 nämner att Geremia och Alessandro var bröder och båda medlemmar av Maplesons operasällskap på Her Majesty's Theatre i London 1863; The Musical World, 2 April 1864, p. 213 nämner att Geremia Bettini och "Signor A. Bettini (make till Madame Trebelli) "båda räknades till tenorer i Maplesons sällskap 1864). Även om Casaglia 2005, "5 juli 1870", listar Geremia [Jémérie] Bettini i rollen som Guglielmo Meister, så dog Geremia Bettini innan föreställningen på Drury Lane ägde rum, så detta måste vara fel.
  16. ^ I rollen som Frédéric listas sångaren som Mme Trebelli-Bettini hos Thomas (1901), s. 350; Madame Trebelli hos Scherer, s. 8; och Zélia Trebelli hos Casaglia 2005, "5 juli 1870". Weinstock på s. 305 ger hennes fullständiga namn som Zelia Trebelli-Bettini och nämner att hon och Alessandro Bettini sjöng tillsammans i Rossinis Stabat Mater på Långfredagen 1863. Madame Trebelli-Bettini var gift med tenoren Alessandro Bettini (The Musical World, 2 April 1864, s. 213).
  17. ^ I rollen som Laerte listas sångaren som Signor Gassier i The Athenaeum (9 juli 1870) och som "Signor Gassier den äldre" i The Athenaeum (27 juli 1874). Edouard Gassier (1820–1872) var baryton (Forbes, Elizabeth. "Gassier, Edouard" i Sadie (1992) 2:358), men rollen som Laerte var mycket nertransponerad i versionen på Drury Lane (The Athenaeum, 9 juli 1870) och kunde följaktligen också sjungas av en baryton. Casaglia 2005, "5 juli 1870", listar Geremia [Jémérie] Bettini som Laerte [antas vara ett fel].
  18. ^ I rollen som Lothario listas sångaren som Jean-Baptiste Faure hos Rosenthal, s. 171, 819; M. Faure hos Thomas (1901), s. 340; Jean-Baptiste Fauré [sic] hos Scherer, s. 8; och som Giovanni Volpini hos Casaglia 2005, "5 juli 1870", [antas vara ett fel]. Därutöver nämner barytonen Charles Santley i sina memoarer att han hade hoppats att få sjunga Lothario men rollen gavs till Faure.
  19. ^ I rollen som Jarno (Giarno) listas sångaren som Signor Raquer i besättningen hos på Italian Opera, Theatre Royal (i The Musical World, 19 mars 1870). Även om Casaglia 2005, "5 juli 1870" namnger Jean-Baptiste Faure i rollen som Giarno, Rosenthal, s. 171, Thomas (1901), s. 340, och andra namngivna källor tidigare namngivit Faure i rollen som Lothario. [Då de två karaktärerna, Lothario och Jarno, förekommer samtidigt på scenen antas detta vara ett fel i Amadeus Almanac.]
  20. ^ I rollen som Antonio listas sångares som basen Giovanni Volpini hos Casaglia 2005, "5 juli 1870". [Då källan missar att identifiera Elisa Volpini som Philine, kan denna uppräkning möjligen bero på att namnet "Volpini" identifieras med Giovanni Volpini snarare än Elisa Volpini.]
  21. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 

Tryckta källor

  • Rabe, Julius (1940). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 2, Tolv nya operor : beskrivna för radiolyssnarna. Stockholm: Radiotjänst. sid. [167]-188. Libris 1804540 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 3. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [283]-296. Libris 420182 
  • The Athenaeum (9 July 1870). "Mignon" (review of the 1870 Drury Lane premiere), pp. 57–58. View at Google Books.
  • The Athenaeum (6 August 1870). "Music" (review of the season at Drury Lane), pp. 185–186. View at Google Books.
  • The Athenaeum (27 July 1874). "Royal Italian Opera" (review of the season), p. 869. View at Google Books.
  • Blyth, Alan (1978). Review of the 1978 recording with Marilyn Horne. Gramophone, October 1978, pp. 741–742. Arkiverad 2011-03-12
  • Crichton, Ronald (2001). "Ambroise Thomas" in Holden, Amanda, editor. The New Penguin Opera Guide, pp. 951–952. London: Penguin Books. ISBN 978-0-14-051475-9.
  • Dwight's Journal of Music (2 December 1871). "Nilsson in 'Mignon' [from the New York Tribune]", p. 141. View at Google Books.
  • Kobbé, Gustav (1976). The New Kobbé's Complete Opera Book, edited and revised by the Earl of Harewood. New York: Putnam. ISBN 978-0-399-11633-9.
  • The Musical World (19 March 1870). "Italian Opera, Theatre Royal, Drury Lane" (cast announcement for Mignon), p. 206. View at Google Books.
  • Osborne, Charles (1969). The Complete Operas of Verdi. New York: Da Capo. ISBN 978-0-306-80072-6.
  • Rosenthal, Harold (1958). Two Centuries of Opera at Covent Garden. London: Putnam. OCLC 593682.
  • Santley, Charles (1892). Student and Singer: The Reminiscences of Charles Santley, p. 310. London: Macmillan. OCLC 2531845. Reprint: Read Books, 2009. ISBN 978-1-4446-3951-3. Preview at Google Books.
  • Scherer, Barrymore Laurence (1978). "De Profundis: Ambroise Thomas", original liner notes accompanying Columbia LP M4-34590 OCLC 318955076. Reproduced in the booklet accompanying Sony CD SM3K 34590 OCLC 41486890.
  • Thomas, Ambroise (1901). Mignon, piano vocal score; libretto in French and English; English translation by Theodore Baker; prefatory essay by H. E. Krehbiel. New York: G. Schirmer. OCLC 219880631. Kalmus reprint (K 06810): OCLC 4352630.
  • Weinstock, Herbert (1968). Rossini: A Biography. New York: Knopf. OCLC 192614. (Reprint: New York: Limelight, 1987. ISBN 978-0-87910-071-1.)