Maskflyghöna

Maskflyghöna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Maskflyghönor i Serengeti nationalpark, Tanzania
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningFlyghönsfåglar
Pterocliformes
FamiljFlyghöns
Pteroclidae
SläktePterocles
ArtMaskflyghöna
P. decoratus
Vetenskapligt namn
§ Pterocles decoratus
AuktorCabanis, 1868

Maskflyghöna[2] (Pterocles decoratus) är en afrikansk fågel i familjen flyghöns inom ordningen flyghönsfåglar.[3] Den förekommer i östra Afrika från Uganda, Etiopien och Somalia till östra Tanzania. Beståndet anses vara livskraftigt.

Utseende och läten

Maskflyghönan är en liten (28 cm) flyghöna, något lik kronflyghöna och madagaskarflyghöna med kort stjärt och svart ansiktsmask hos hanen. Denna art har dock ett svart och ett vitt bröstband, svart buk och ljus undergump. Honan har till skillnad från alla andra flyghöns som den delar utbredningsområde med ett brett vitt bröstband. Flyktlätet är ett rytmiskt "what-wa-wha". Vid uppflog hörs ett tunt "tseeoo whit-i-weeer whit-i-weeer".[4][5]

Utbredning och systematik

Maskflyghöna delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

  • Pterocles decoratus decoratus – savanner och kustnära sanddyner i sydöstra Kenya och östra Tanzania
  • Pterocles decoratus ellenbecki – nordöstra Uganda till norra Kenya, södra Etiopien och södra Somalia
  • Pterocles decoratus loverridgei – västra Kenya och västra Tanzania

Maskflyghönans närmaste släktingar är likaledes afrikanska tvåbandad och fyrbandad flyghöna samt de asiatiska arterna strimmig och indisk flyghöna.[6]

Släktestillhörighet

DNA-studier visar att arterna inom släktet Pterocles inte är varandras närmaste släktingar. Exempelvis är maskflyghöna närmare släkt med stäppflyghöna i släktet Syrrhaptes än med vitbukig flyghöna (Pterocles alchata).[7] Dessa forskningsresultat har ännu inte lett till några taxonomiska förändringar.

Levnadssätt

Maskflyghönan hittas i buskmarker i halvöken och torr savann, ofta på bar mark. Den besöker vattenhål en till fyra timmar efter gryning och i skymningen. I Tanzania har den setts äta frön från Indigofera, Trianthema och Heliotropium.[4][5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig till mycket vanlig i Etiopien, södra Somalia och delar av Kenya.[8]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn decoratus är latin för "vacker" eller "besmyckad".[9]

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Pterocles decoratus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Sinclair, Ian & Ryan, Peter (2003) Birds of Africa south of the Sahara, Struik, Cape Town.
  5. ^ [a b] de Juana, E. & Boesman, P. (2019). Black-faced Sandgrouse (Pterocles decoratus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54090 20 mars 2019).
  6. ^ Cohen, C. (2011) The Phylogenetics, Taxomony and Biogeography of African Arid Zone Terrestrial Birds: the Bustards (Otididae), Sandgrouse (Pteroclidae), Coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus). PhD thesis, University of Cape Town, Cape Town.
  7. ^ Cohen, C. (2011), “The phylogenetics, taxonomy and biogeography of African arid zone terrestrial birds: the bustards (Otididae), sandgrouse (Pteroclidae), coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus)” Ph.D. Dissertation, University of Cape Town.
  8. ^ Madge, S.; McGowan, P. 2002. Pheasants, partridges and grouse: including buttonquails, sandgrouse and allies. Christopher Helm, London.
  9. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. ISBN 978-1-4081-2501-4 

Externa länkar