|
MPLA
 Folkrörelsen för Angolas befrielse,[1] MPLA (portugisiska: Movimento Popular de Libertação de Angola), är ett socialistiskt politiskt parti i Angola. Det är det största politiska partiet i landet och har innehaft regeringsmakten oavbrutet sedan Angolas självständighet år 1975. Mellan 1977 och 1991 gick partiet formellt under namnet Folkrörelsen för Angolas befrielse – Arbetarpartiet (MPLA-PT). HistoriaGrundandePå mitten av 1950-talet började nationalistiska idéer om avkolonisering och självständighet på allvar få fäste i Portugisiska Angolas huvudstad Luanda, främst bland utbildade afrikaner och mestiços. Bland de första grupperingar som aktivt började arbeta mot detta mål fanns det nybildade Angolanska kommunistpartiet, grundat 1955 med stöd av Portugisiska kommunistpartiet, samt det något äldre Partiet för den förenade kampen för afrikaner i Angola (PLUAA) under ledning av Viriato da Cruz.[2] Dessa två partier gick i december 1956 samman för att bilda en gemensam politisk organisation, nämligen Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA), under ledning av Agostinho Neto.[2] Man hade sitt huvudsakliga stöd bland intellektuella, lägre tjänstemän och mbundufolket som bebodde trakterna kring huvudstaden Luanda. Missnöjet växte dramatiskt hos dessa grupper, utbildade angolaner som var integrerade i den koloniala ekonomin men samtidigt tydligast kände hur den koloniala rashierarkin hindrade dem från att någonsin nå högre positioner i samhället eller yrkeslivet.[3] Politisk opposition mot Portugals kolonialvälde var totalförbjudet och afrikaner som organiserade sig politiskt bestraffades mycket hårt varför MPLA tvingades verka i hemlighet. Agostinho Neto och flera andra angolanska nationalister greps av den portugisiska hemliga polisen 1960 och skickades i exil. Året därpå exploderade våldet i Angola när afrikanska tvångsarbetare på bomullsplantagerna, som tvingades arbeta för de vita nybyggarna under slaveriliknande förhållanden,[4] inledde en strejk för bättre arbetsvillkor som eskalerade till en väpnad revolt mot kolonialherrarna. MPLA försökte i februari 1961 att storma fängelset i Luanda för att frita politiska fångar och de kommande månaderna reste sig olika folkgrupper och politiska rörelser i uppror.[5] Neto flydde tillbaka till Angola 1962 och tog åter över ledningen för MPLA som gradvis intensifierade sin väpnade kamp. De portugisiska kolonialkrigen skulle bli en utdragen och mycket blodig avkoloniseringsprocess då Portugal finansierades av Nato samt utländska storföretag som tilläts utvinna olja och mineraler i Angola.[6] Utveckling under inbördeskrigetEfter nejlikerevolutionen 1974 där Portugals fascistiska militärregering störtades gavs samtliga kolonier självständighet och MPLA utropade Folkrepubliken Angola där man dominerade statsapparaten genom ett enpartisystem. Genast blev Angola dock en skådeplats för ett av kalla krigets blodiga krig via ombud, det angolanska inbördeskriget, där USA och Sydafrika stödde antikommunistiska UNITA medan Sovjetunionen samt Kuba stödde MPLA.[7] Efter kalla krigets slutI parlamentsvalet 2008, det andra flerpartivalet sedan självständigheten, vann MPLA hela 82 % av rösterna och erhöll överlägsen majoritet i Angolas nationalförsamling.[8] Politisk plattformLikt i många andra afrikanska länder var byggandet av en ny nationell identitet efter självständigheten helt centralt för att säkra legitimitet och anspråk på regeringsmakten. Detta gällde även MPLA:s maktövertagande i Angola, ett krigshärjat land djupt splittrat längs etniska, kulturella och ideologiska skiljelinjer.[9] Den ideologiska linjen bestämdes på 1977 års partikongress vara marxism-leninism,[10] men efter kalla krigets slut förkastades denna position och man bytte man officiellt till socialdemokrati.[11] MPLA är idag anslutet till Socialistinternationalen och har ett ungdomsförbund som heter Juventude do Movimento Popular da Libertação de Angola. Källor
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
.svg)
