Castrén blev student från Nya svenska samskolan och sedan filosofie doktor i Helsingfors 1902 och docent i estetik och nyare litteratur vid Helsingfors universitet 1907. Från 1924 till 1938 var han professor i inhemsk litteratur, från 1938 till 1945 i svensk litteratur. Han intog en framträdande plats i finlandssvenskt kulturliv som forskare och kritiker. Han utövade också en omfattande publicistisk verksamhet i politiska och litterära frågor, bl.a. som redaktör i Euterpe och i Nya Argus. I Euterpe var språkfrågan bannlyst. Här samlades Eino Leino, Jean Sibelius samt Castrén. Han betraktade också publikationer som Svenskt i Finland (1914) med misstänksamhet, och menade att om finländare inte undviker att sår skapas på den finska och den finlandssvenska sidan så hotades Finlands västerländska kultur.[4] Mellan 1924 och 1934 var han ordförande i Svenska litteratursällskapet i Finland. Castrén invaldes 1952 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.