Eiktyrner

Eiktyrner och Heidrun på Valhalls tak. Ur en isländsk 1600-talshandskrift.

Eiktyrner (norröna: Eikþyrnir, svenska: ektörne) är i nordisk mytologi en hjort som står på Valhalls tak och livnär sig av grönskan på världsträdet Yggdrasils grenar.[1] Från hjortens horn droppar så mycket vatten att det flyter ner i Hvergelmir och fyller alla floder. Hjorten är jämte geten Heidrun representant för jordens fyrfotadjur. Namnet Eikþyrnir är svårtolkat. Eik betyder "ek" och þyrnir är "törne"; "hagtorn". Finnur Jónsson föreslår att namnet kanske syftar på hjortens grenade horn.[2] Rudolf Simek ger ungefär samma tolkning: Hjorten med "den ekliknande hornkronan".[3]

Källskrifterna

Grímnismál

Eiktyrner omtalas i Grímnismál 26 i Poetiska Eddan:

På hallen står en hjort,
han heter Eiktyrne,
han gnager på Lärads grenar;
det dryper av hans horn
i Hvergelmes brunn,
där ha alla älvar sitt upphov.[4]
Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

Därefter följer två långa strofer med mytiska flodnamn.

Snorres Edda

Berättelsen om Eiktyrner upprepas av Snorre Sturlasson, men nu på prosa, i Gylfaginning, kapitel 39. Först berättar han om geten Heidrun som står på Valhalls tak och betar, därefter kommer turen till den betande hjorten:

"Än märkvärdigare är hjorten Eiktyrner, som står på Valhall och betar av samma träds grenar. Från hans horn flyter en så strid ström, att den rinner ända ner i Hvergelmir; och därifrån utströmmar de floder, som heter Sid, Vid, Sekin, Ekin, Svöl, Gunntro, Fjörm, Fimbultul, Gipul, Göpul, Gömul och Geirvimul. De flyter alla genom Asarnas bygder. Dessa är också nämnda: Tyn, Vin, Töll, Höll, Gråd, Gunntråen, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vina, Vegsvinn, Tjodnuma."

"Enn er meira mark at of hjörtinn Eikþyrni, er stendr á Valhöll ok bítr af limum þess trés, en af hornum hans verðr svá mikill dropi, at niðr kemr í Hvergelmi, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Síð, Víð, Sækin, Ekin, Svöl, Gunnþró, Fjörm, Fimbulþul, Gípul, Göpul, Gömul, Geirvimul. Þessar falla um ása byggðir. Þessar eru enn nefndar: Þyn, Vín, Þöll, Höll, Gráð, Gunnþráin, Nyt, Nöt, Nönn, Hrönn, Vína, Vegsvinn, Þjóðnuma."

De älvar, som Snorre nämner, är i stort sett identiska med dem som står i Grímnismál 27–28. Floderna i strof 27 rinner genom asarnas värld, medan de i strof 28 genomflyter Midgård. Att Snorre till och med räknar upp vattendragen i samma ordning som de står i dessa strofer visar att det är Grímnismál som har varit Snorres källa. Snorre har dock uteslutit flera floder, i synnerhet av dem som rinner genom Midgård.

Eikþyrnir är också nämnd bland hjortnamnen i tulorna.[5]

Se även

Källor

  1. ^ Mytologiska attribut: Eiktyrner, läst 2011-12-26
  2. ^ "Navnet 'egetjörn' [=ektörne] peger måske på de grenede horn." Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum: Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, 1931
  3. ^ "The one with the oak-like antlers". Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007, sid 70. ISBN 978-0-85991-513-7
  4. ^ Översättning: Björn Collinder i Den poetiska Eddan, Forum 1957.
  5. ^ ”Hjartar heiti”. https://skaldic.abdn.ac.uk/db.php?id=1110&if=default&table=verses. Läst 3 juni 2016. 
  • Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236542. ISBN 9129593956