En manlig vicekansler för en kvinnlig förbundskansler tituleras formellt der Stellvertreter der Bundeskanzlerin medan en kvinnlig ställföreträdare tituleras die Stellvertreterin (des Bundeskanzlers/der Bundeskanzlerin), eller informellt die Vizekanzlerin.
I motsats till exempelvis USA:s vicepresident är vicekanslern inte ett av Tysklands grundlagsämbeten. Kanslern har rätt att utse en av Tysklands regerings ministrar som sin temporära ställföreträdare, men vicekanslern blir inte automatiskt ny förbundskansler i händelse av dennes död eller förtida avgång. Vicekanslern har som ställföreträdare rätt att utöva alla kanslerns plikter i dennes frånvaro; det har dock aldrig prövats om vicekanslern exempelvis även har rätt att kräva en förtroendeomröstning för kanslern i Tysklands förbundsdag.
Franz von Papen (partilös), 30 januari 1933 - 7 augusti 1934.
Rollen övertogs 1934 av Rudolf Hess (NSDAP) och sedermera 1941 av Martin Bormann (NSDAP), båda i egenskap av Führerns ställföreträdare. Ingen av de personer som haft posten kom att efterträda Hitler under krigets slutfas 1945.
Vicekanslerer under förbundsrepubliken 1949–
I artikel 69, första stycket i Tysklands grundlag (Grundgesetz), som trädde i kraft i Västtyskland 23 maj 1949, omnämns vicekanslerns roll, genom att förbundskanslern har rätt att utse en ställföreträdare bland ministrarna; rollen kallas officiellt Stellvertreter des Bundeskanzlers.
Inom Tysklands regering har praxis varit att posten tilldelas partiledaren för det näst största partiet inom regeringskoalitionen, ofta tillsammans med posten som Tysklands utrikesminister. Vicekanslern Olaf Scholz (SPD) som tillträdde 2018 är samtidigt finansminister.