|
Tandfe En tandfe är i olika länders folktro ett väsen som ger en attraktiv ersättning, vanligtvis i form av ett mynt, för tappade mjölktänder. Tanden läggs under huvudkudden eller i ett glas med vatten. Är tandfen på gott humör är tanden borta nästa morgon. I gengäld har då barnet fått en gåva, till exempel en tiokrona.[1] I vissa länder har man en tandmus istället för tandfe.[1] HistoriaInnan engelskans tooth fairy blev känd bland småbarn i Skandinavien var dock ”tandfe” en ”gåva som ett barn fick när det hade fått sin första tand”.[2] Seden att ge sådana tandgåvor tycks stamma från förkristen tid.[3] Det fornnordiska ordet är tannfé, där fé (med ursprunglig betydelse ”fä”, ”boskap”) betyder ”pengar” eller ”rikedom”, så även i modern isländska. Tannfé kan alltså översättas ”tandgåva”[4] eller ”tandpengar”.[3] Bland berömda tandgåvor genom tiderna kan nämnas gudaboningen Alvheim, som omtalas i Grímnismál 5:
En annan känd tandgåva är den guldring som kung Myrkjartan, som levde på 900-talet, gav till sin dotter prinsessan Melkorka. Hon blev i unga år bortrövad av vikingar och såld som träl. Så småningom köptes hon av Höskuld Dala-Kollsson och hamnade som hans bihustru på Island. När deras son Olav blivit vuxen bad hon honom besöka sin morfar på Irland. Sedan gav hon honom sin guldring:
Med tandgåvans hjälp kunde Melkorkas far identifiera sin dotterson, som han aldrig hade sett, och få veta att hans dotter ännu var i livet.[6] När den blivande jarlen Håkon Sigurdsson fick sina första tänder fick han i tandgåva en träl som kallades Karg. Trälen hade blivit född samma natt som Håkon föddes, varför deras öden troddes vara sammanflätade. När Håkon långt senare var en jagad flykting i Norge blev han mördad i sömnen av sin ”tandgåva”, som hört att kung Olav Tryggvason fäst ett pris på den flyendes huvud. Men Karg blev halshuggen – någon annan belöning fick han inte.[7] En tandgåva har kunnat vara nästan vad som helst från en liten ”tandpenning” till ett jordagods. Men det är främst ”fint folks” tandgåvor som har avsatt spår i källmaterialet. Enligt Odd munks Óláfs saga Tryggvasonar fick Sven Tveskäggs syster Tyra stora gods och egendomar i tandgåva. Dessvärre orsakade gåvan politiska förvecklingar, men det framgår klart att tandgåvan räknades som hennes personliga förmögenhet; något som varken hennes man, bröder eller andra släktingar hade med att göra. Samma förhållande framgår av ett brev från Vestfold 1360–1361. I detta överlåter två föräldrar till sin lille son en del av en jordegendom i stället för en annan egendom, som denne fått i tandgåva, men som blivit såld. Brevet visar att begreppet ”tandgåva” har haft en juridiskt bindande innebörd.[3] Att ge ett litet barn en gåva när det får sin första tand är också känt hos finnar (hammasraha, ”tandpengar”), kareler (hampahaiset) och samer (banekas, pann-aldo; ”tandren”, ”tandsimla”). Tandgåvan, kanske en kalv, simla (vaja) eller liknande, har varit tänkt att utgöra grundplåten för barnets privatekonomi.[3] Källor
Externa länkar
|
