Somaliaseglare

Somaliaseglare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSeglar- och kolibrifåglar
Apodiformes
FamiljSeglare
Apodidae
SläkteApus
ArtSomaliaseglare
A. berliozi
Vetenskapligt namn
§ Apus berliozi
AuktorRipley, 1965
Synonymer
  • Somaliseglare

Somaliaseglare[2] (Apus berliozi) är en fågel i familjen seglare som förekommer kring Adenviken.[3]

Kännetecken

Utseende

Somaliaseglaren är en 17 centimeter lång typisk Apus-seglare, mycket lik mörka populationer av blek tornseglare, men även tornseglare. Fjäderdräkten är brunsvart med arttypisk spetsig vit haka och strupe (rundad hos blek tornseglare) samt ljus panna. På nära håll syns ibland en grönaktig glans på yttre handpennorna, armpennorna och mellersta täckarna samt smala bleka spetsar på ovansidans, bukens och undre stjärttäckarnas fjädrar. I handen skiljer den sig från tornseglare genom att den tionde handpennan utifrån är längst (nionde hos tornseglare). Somaliaseglaren har vidare något långsammare flykt än denna.

Läte

Det typiskt skriande seglarlätet liknar tornseglarens, men är mörkare[4] och jämfört med blek tornseglare kortare och mindre genomträngande.[5]

Utbredning och systematik

Arten delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Populationen på södra Arabiska halvön är rätt nyligen upptäckt. Från att tidigare ha behandlats som blek tornseglare eller tornseglare av underarten pekinensis visar studier från 2012 att det rör sig om somaliaseglare.[6]

DNA-studier visar att den är del av en grupp seglare som omfattar nyanzaseglare, damaraseglare, afrikansk svartseglare, kapverdeseglare, blek tornseglare och tornseglare.[7]

Levnadssätt

Somaliaseglaren påträffas i rätt torrt landskap. Där den häckar nära kusten i grottor och på klippor ses den födosöka över bevuxna sanddyner. På Sokotra ses den dock i de flesta miljöer, även i byar. I bergstrakter hittas den i klippiga områden mellan 700 och 1200 meters höjd. Vintertid i Kenya ses den över kustnära skogstrakter.[8]

Arten livnär sig av skalbaggar, myror, gräshoppor, termiter och andra insekter som den fångar i luften, oftast i små flockar med cirka tio individer, även om upp till 200 har noterats. Den häckar mellan mars och september i Somalia, på Sokotra fram till mitten av maj.[5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig i sitt utbredningsområde på Sokotra.[9]

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2024 Apus berliozi . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 1 december 2024.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Eriksen, Jens; Richard Porter (2018). Birds of Oman. Helm Field Guides. ISBN 9781472937537 
  5. ^ [a b] Chantler, P., de Juana, E. & Boesman, P. (2018). Forbes-Watson's Swift (Apus berliozi). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/55333 28 oktober 2018).
  6. ^ Grieve, A. & Kirwan, G.M. (2012) Studies of Socotran birds VII. Forbes-Watson’s Swift Apus berliozi in Arabia—the answer to the mystery of the “Dhofar swift”. Bull. Brit. Orn. Club 132(3): 194–206.
  7. ^ Päckert, M., Martens, J., Wink, M., Feigl, A. & Tietze, D.T. (2012) Molecular phylogeny of Old World swifts (Aves: Apodiformes, Apodidae, Apus and Tachymarptis) based on mitochondrial and nuclear markers. Mol. Phyl. & Evol. 63(3): 606–616.
  8. ^ Chantler, Phil & Gerald Driessens (2000) Swifts: A Guide to the Swifts and Treeswifts of the World, 2nd ed., Pica Press, East Sussex.
  9. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1999. Handbook of the Birds of the World, vol. 5: Barn-owls to Hummingbirds. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar