|
Schizoid personlighetsstörning
Schizoid personlighetsstörning, förkortat SPD eller SzPD, är en psykiatrisk diagnos och personlighetsstörning. Störningen karaktäriseras av brist på intresse för sociala relationer, en tendens till en ensam livsstil och emotionell kyla. För att kunna ställa diagnosen krävs att den sammanlagda effekten av de uppfyllda kriterierna måste vara så pass allvarlig att den bereder den enskilde påtagliga besvär i vardagslivet. Schizoid personlighetsstörning är en differentialdiagnos till vissa psykossjukdomar, däribland schizotyp störning, schizofreni (varav namnet) samt Aspergers syndrom. Den har med andra ord vissa gemensamma drag med dessa tillstånd.[1][2][3] Tillsammans med bland annat paranoid personlighetsstörning kännetecknas störningen av ett vad omgivningen kan uppfatta som udda och excentriskt beteende. Den domineras vidare av så kallade negativa symtom, det vill säga funktionsbortfall (av känslomässig och social art), dock ej, såsom vid schizofreni, i kombination med vanföreställningar och hallucinationer.[1] Det är en av de ovanligare personlighetsstörningarna och på grund av den låga prevalensen är den inte mycket utforskad.[4] Det har föreslagits att störningen består av två typer, där den ena domineras av känslomässig avflackning och avtrubbad affekt, och den andra av social isolering och undvikande av umgänge. Personer med schizoid personlighetsstörning är ointresserade av umgänge; isoleringen beror dock inte på rädsla för att bli sårade, avvisade eller liknande.[4] FörekomstFörekomsten är 0,5–0,7 % generellt i befolkningen, men så hög som 14 % bland hemlösa. Det är svårt för vårdpersonal att etablera och upprätthålla en relation till dessa patienter.[5] Schizoid personlighetsstörning är ovanligt.[6] En uppskattning och en enkät gjord i USA uppskattar att prevalensen är mellan 3,1 och 4,9 procent hos den allmänna befolkningen.[7] Diagnostiseringskriterier enligt ICD-10För att diagnosen schizoid personlighetsstörning ska ställas enligt ICD-10 krävs först att personen uppfyller de allmänna kriterierna för personlighetsstörningar. Detta innebär att personen uppvisar ett beteende och inre som skiljer sig stort från normen. Personen har problem inom fler än ett av följande områden: kognition; affektivitet; impuls- och behovskontroll; medmänsklighet och hantering av relationer och sociala situationer. Förutom att ha problem inom fler än två av tidigare nämnda områden behöver personens problem visa sig i en rad olika situationer; problemen skapar lidande för personen själv eller för omgivningen; problemen är långvariga, stabila och börjar oftast i unga år; problemen kan inte förklaras av någon annan störning, sjukdom, skada eller dysfunktion i hjärnan.[8] Vidare krävs att personen uppfyller fyra eller fler av dessa punkter:[8]
Diagnostiseringskriterier enligt DSM-5Enligt DSM-5 har personen ett mönster av isolering från andra människor och bristande förmåga att uttrycka sina känslor. Alexitymi . Besvären kommer oftast under tidig vuxenålder och orsakar problem i flera situationer och områden. Personen uppfyller minst fyra av följande kriterier för diagnos enligt DSM-5:[7]
DSM-5 nämner även att personer med schizoid personlighetsstörning kan ha oklara målsättningar i livet och kan fungera och arbeta effektivt i isolation men fungerar ofta inte alls när personen är bland andra. Dessa kännetecken är dock inte något krav för diagnos.[7] KomorbiditetPersoner med schizoid personlighetsstörning har också ofta schizotyp personlighetsstörning, paranoid personlighetsstörning eller undvikande personlighetsstörning.[7] DifferentialdiagnoserInnan schizoid personlighetsstörning kan diagnostiseras måste följande uteslutas:[7]
BehandlingDet finns få studier gällande behandling av schizoid personlighetsstörning. Kognitiv beteendeterapi och medicinering har studerats sparsamt och visat viss framgång.[6] Referenser
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||