Satsschema
Ett satsschema är ett sätt att beskriva den ordning i vilken de primära satsdelarna kommer i ett språk. Satsschemabegreppet introducerades av Paul Diderichsen.[1] Satsschema för svenska satserSvenskan har främst V2-ordföljd, och därutöver en i övrigt ganska fast ordföljd. Den kan beskrivas med hjälp av ett satsschema. Lägg märke till att samma schema används för både huvudsats och bisats. Satsschemat visar hur en typisk sats ser ut, och tar inte upp de många undantag som finns. För att identifiera om en sats i svenska är huvudsats eller bisats kan förstaspråkstalare använda sig av biff-regeln (i bisats kommer inte före det finita verbet), alltså att man lägger in ett inte i satsen och ser var det hamnar i relation till det finita (tempusböjda) verbet. I en huvudsats är det i regel naturligt att placera inte efter det finita verbet. Exempel:
Satsschemat delas in i tre topologiska fält: initialfält, mittfält och slutfält.[2] HuvudsatsLägg märke till att en primär satsdel står i fundamentet i exemplen, och inte på sin vanliga plats, men att fundamentet blir tomt i ja/nej-frågor (rogativa satser) som alltså inleds med verbet. I öppna frågor (kvesitiva satser) står frågeordet i fundamentet.
BisatsI bisatsen står bisatsinledaren på typplatsen. Bisatsinledare är en subjunktion, ett adverb eller ett pronomen. Bisatsens ordföljd är i regel SVO och alltså mindre fri än huvudsatsens.
Utvidgade satserOvan beskrivs den så kallade inre satsen. Denna kan också kompletteras med annex och satsekvivalenter som placeras i den utvidgade satsens förfält eller efterfält. Dessa används ofta för att markera eller kommentera satsens ämne eller syfte, till exempel för att visa att en påståendesats ska tolkas som en fråga, eller klargöra satsens tema.[2]
Observera att annex som kan placeras i efterfältet ofta kan placeras som inskott i satsen:
Referenser |