Sandtärna

Sandtärna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
UnderfamiljTärnor
Sterninae
SläkteGelochelidon
C. L. Brehm, 1830
ArtSandtärna
G. nilotica
Vetenskapligt namn
§ Gelochelidon nilotica
Auktor(Gmelin, 1789)
Synonymer
Sterna nilotica

Sandtärna (Gelochelidon nilotica) är en tärna som numera förs till släktet Gelochelidon.[2] För att vara en tärna är den ganska otypisk med måslik näbb och breda vingar men som födosöker i habitat likt arterna i släktet Chlidonias. Sandtärnan har en vid utbredning och förekommer på alla kontinenter utom Antarktis och Australien. Australisk sandtärna (G. microtarsa) inkluderades tidigare i sandtärnan, men urskiljs allt oftare som egen art.

Utseende och läte

Sandtärnan är en ganska stor och kraftfull tärna i samma storlek och med ett liknande utseende som kentsk tärna, men sandtärnans korta kraftiga trutliknande näbb (varefter den fått sitt engelska namn Gull-billed Tern), breda vingar, långa ben och kompakta kropp är distinkta. Adult i sommardräkt har grå ovansida, vit undersida, svart hätta, svart näbb och svarta ben. Lätet är ett karaktäristiskt ker-wik.

Adult i vinterdräkt saknar den svarta hättan, istället har den en svart ögonmask likt kärrtärnan. Juvenilen har en blekare ögonmask men påminner annars om adult i vinterdräkt. Den kan förväxlas med juvenil kentsk tärna men den senare har kortare och klenare näbb. De olika underarterna går att särskilja i fält, genom storleksskillnader och mindre skillnader i fjäderdräkten.

Utbredning och systematik

Sandtärnan häckar i de varmare delarna av södra Europa (det finns även en mycket isolerad population som häckar i norra Tyskland och Danmark), i de tempererade delarna av östra Asien, utmed både väst- och östkusten i Nordamerika samt i östra Sydamerika. I Sverige är den en sällsynt gäst men i stort sett årlig gäst med fynd av sammanlagt över 100 individer.[3]

Underarter

Sandtärnans världsutbredning, där orange betecknar utgör häckningstid, blått övervintringsområde och lila förekomst året runt.

Sandtärnan delas vanligen upp i sex underarter med följande utbredning:[4]

Alla underarter genomför någon form av förflyttning efter häckningen men det är de nordligaste populationerna som flyttar längst och övervintrar i Afrika, Karibien och norra Sydamerika, södra Asien och Nya Zeeland.

Australisk sandtärna (G. macrotarsa) behandlades tidigare som en underart till sandtärnan, men urskiljs allt oftare som egen art.[2][4][6]

Släktestillhörighet

Sandtärnan placerades tidigare liksom de flesta andra tärnor i släktet Sterna. Efter genetiska studier lyfts den dock ut till släktet Gelochelidon.[7]

Ekologi

Sandtärnans ägg.

Arten häckar i kolonier vid sjöar, våtmarker och utmed kusten. Boet placeras direkt på marken och består av en uppskrapad grop där den i genomsnitt lägger två ägg. Den störtdyker vanligtvis inte efter fisk utan födosöker efter insekter som den fångar i flykten, men jagar också över fuktiga ängar efter grodor och mindre däggdjur, som möss och sorkar.

Status och hot

Sandtärnan har ett mycket stort utbredningsområde, men minskar i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig. IUCN urskiljer dock australisk sandtärna som egen art och bedömer därför dess hotstatus separat, även den som livskraftig[8]. Världspopulationen för båda arter tillsammans uppskattas till mellan 150 000 och 420 000 individer.[9] I Europa tros det häcka 16 600–21 200 par.[10]

Namn

Sandtärnans vetenskapliga artnamn nilotica betyder "tillhörande Nilen".[11]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

  1. ^ Birdlife International 2019 Gelochelidon nilotica (på engelska). Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  3. ^ Sandtärna, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  4. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.2). doi :  10.14344/IOC.ML.9.2.
  5. ^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  6. ^ Jirle, E., Asplund, G., Lagerqvist, M., Stervander, M. (2024). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). Arkiverad från originalet den 13 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240213174013/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2024/02/Rapport14-2024.pdf. Läst 13 februari 2024. 
  7. ^ Bridge, E. S.; Jones, A. W. & Baker, A. J. (2005): A phylogenetic framework for the terns (Sternini) inferred from mtDNA sequences: implications for taxonomy and plumage evolution Molecular Phylogenetics and Evolution 35: 459–469.
  8. ^ Birdlife International 2019 Gelochelidon macrotarsa . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.3. Läst 10 december 2019.
  9. ^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
  10. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  11. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor

  • Collinson, M. (2006). Splitting headaches? Recent taxonomic changes affecting the British and Western Palaearctic lists. British Birds 99(6): 306-323.
  • Harrison, Peter (1988): Seabirds (2nd edition). Christopher Helm, London ISBN 0-7470-1410-8
  • National Geographic Society (2002): Field Guide to the Birds of North America. National Geographic, Washington DC. ISBN 0-7922-6877-6
  • Olsen, Klaus Malling & Larsson, Hans (1995): Terns of Europe and North America. Christopher Helm, London. ISBN 0-7136-4056-1

Externa länkar