Rundjur

Rundjur
Runsten U 871 med flera rundjur avbildade på samma sten (rundrakar i rött, runormar i vitt), vilka är inflätade i varann.

Rundjur (run-djur) kallas de dekorativa djurfigurer på runinskrifter, framförallt på runstenar, som tillhör den nordiska djurornamentiken och liknande. Dessa figurer har traditionellt formen av slanka serpentinvarelser, såsom ormar, drakar och andra odjur, och utgör vanligtvis de runslingor på vilken inskriften är anbringad (så kallade runbärare), genom att rama in runorna med sin siluett så att inskriftsband och rundjurskroppen är ett och samma.[1]

De ristas traditionellt i rundgående slingformer tillsammans med element som fäster de till skriftverket, exempelvis genom så kallad bindning, vilket betyder att en eller flera rundjur kedjas eller flätas ihop med sig själv eller varandra för att bilda ringmönster.

Typologi

Anne-Sofie Gräslund etablerade och daterade en stilistisk typologi för runstenarnas ornamentik under 1990-talet.[2] Hennes system blev ett genombrott och har nu blivit allmänt accepterat.[källa behövs]

Huvudartikel: Runstensstilar

Runorm (ormslingor)

Runorm
Äldre runorm avbildad på runsten Sö 179, notera dess perspektiv.
U 802 med båda typer av runorm (Pr1 och Pr2) avbildade på samma sten med iriska koppel.
Yngre runorm på runstenen Sö 11, notera dess perspektiv.

Runorm kallas rundjur som tar formen av en ormvarelse utan lemmar men som ibland förekommer med vissa former av utskott (se till exempel runormen på runstenen Sö 11). Runormen är den äldsta formen av rundjur och förekommer i en äldre och yngre form.

Den äldre formen av runormen avbildas med huvudet sett ovanifrån i fågelperspektiv med två glosformade ögon. Den dyker först upp i slutet av 900-talet och försvinner i mitten av 1000-talet.

Den yngre formen av runormem avbildas med huvudet i profil med ett mandelformat öga. Den dyker upp under första hälften av 1000-talet och blir det vanligaste rundjuret under 1000-talets senare period. Den är konstfärdigt utförd och ofta bildas invecklade flätmönster med rundjurets olika kroppsdelar.

Den yngre runormen utvecklades så småningom till den så kallade rundraken eller drakormen (beskriven nedan) där den fick lemmar och greppande fötter.

Rundrake (drakslingor)

Rundrake / Drakorm
Urnesstil ornamentiken på U729 består av två rundrakar, deras mittersta ben korsar varandra i motivets övre del. Stenen är ristad av Balle.
Ej att förväxla med Drakslingor som ej runbärande djurornamentik.

Rundrake eller drakorm kallas rundjur som tar formen av en ormvarelse med lemmar, såsom en drake eller viss lindorm. De avbildas oftast i profil med bara ett ben av ett par som går ifrån dess kropp.

Rundraken utvecklas ifrån den yngre runormen, när den fick ben och greppande fötter, och förekommer tidsmässigt under 1000-talets senare hälft tillsammans med den yngre runormen.

Drakormen har en dubbeltydighet som runormens motsvarighet på samma sätt som draken Nidhögg är midgårdsormens motsvarighet i den nordiska mytologin. Nidhögg levde vid Yggdrasils rötter intill älven Vergelmer och gnagde på dess rötter. Nidhögg symboliserar på så sätt ondskan i världsalltet och förknippas med död och förintelse.

Svenske arkeologen Torun Zachrisson menar att drakormen ska uppfattas som världens yttersta gränser.[3] I stilgrupperna Pr 1-3 kröns kopplet som binder samman drakormarna med ett kors eller palmett, vilken uppfattas som livsträdet Yggdrasil. Dessa tolkningar antyder att runstenarnas huvudmotiv hämtades från den hedniska traditionen trots att de senvikingatida runstenarna anses vara kristna monument.

Se även

Runskriftmotiv

Referenser

Noter

  1. ^ ”Svenska Akademiens ordbok: Run-djur”. Svenska Akademiens ordbok (SAOB). saob.se. 1908. https://www.saob.se/artikel/?unik=R_2879-0095.8y3D-0030. Läst 30 juni 2022. ”RUN-DJUR. dekorativ djurfigur på runsten o. d., vanl. i form av en smal o. slingrande orm l. drake på vilken själva inskriften är anbragt.” 
  2. ^ Gräslund, Anne-Sofie (2006), ”Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds”, Runes and their secrets : studies in runology, ISBN 978-87-635-0627-4 
  3. ^ Torun Zachrisson (1998). Gård, gräns, gravfält, Sammanhang kring ädelmetalldepåer och runstenar från vikingatid och tidig medeltid i Uppland och Gästrikland. Stockholm: Stockholms universitet. ISBN 91-7153-695-7. http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A291809&dswid=9646 

Litteratur

  • Lars Magnar Enoksen (2015). Vikingarnas egna ord. Svenska Historiska Media Förlag AB. ISBN 9175451301 
  • Lars Våge Rickard Bindberg (2006). Runstenar i kyrkomiljö, en länk mellan hednisk tradition och kristen tro? // En studie av senvikingatida runstenar anknutna till kyrkor i Jönköpings län. Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet 

Externa länkar