Höjdskillnaden mellan Stora Träsket och Saltsjön var ungefär tre meter[1] och vattenkraften längs med Rännilen användes bland annat av en manufakturverkstad, ett färgeri samt för flottans repslagarbanor som låg längs vattnet vid nuvarande Stureplan. På trädgårdsarkitekt Johan Hårlemans förslag grävdes kraftiga genomborrade trädstammar ned i marken, vilka försörjde fontänerna i Kungsträdgården med vatten från början av 1690-talet. Flera samtida uppgifter tillstyrker att rören inte alltid var täta då människor i trakten fick in läckande vatten i hus och källare. Då vattnet i fontänerna slutligen började sprida en svår stank till obehag för parkens besökare fann man för gott att överge lösningen till omkring 1760. Rörsystemet finns fortfarande kvar under Birger Jarlsgatan där det ibland påträffas vid grävarbeten.[2]
Träsket, Katthavet och Rännilen förvandlades sakta till en stinkande kloak. Redan vid tidigt 1600-tal var Rännilen inte längre farbar för mindre båtar. I ett brev 1794 skriver Jonas Linnerhjelm: ”I andra länder gräfver man Canaler till communication emellan Platser. Här låter man Naturens egna vattenledningar igenväxa och fyllas. Huru lätt skulle icke full Communication kunnat med båtar bibehållas emellan Brunnsviken och Ladugårdslandsviken, till många Stadens och Landets Invånares båtnad?”[1] Staden ville dock annat och Rännilen lades igen i slutet av 1830-talet.