Ättens huvudlinje dog ut med Bruno XI år 1496. Namnet återfinns alltjämt på ofrälse grenar av släkten. En av dem var den tysk-österrikiska målaren August Querfurt (1676-1761).[3] Släkten återfinns även i delar av Belgien och Nederländer, och emigrerade under sent 1500-tal till Norge och Sverige.[4]
Vapensköld
Olika versioner av ättens vapen
Stamvapnet bar sju ränder i alternerande silver och rött. På den krönta hjälmen återfinns ett röd- och silverfärgat hjälmtäcke samt åtta gyllene stolpar med flaggor i samma färg som skölden, fladdrandes fyra till höger och fyra till vänster. [5]
I senare versioner användes en annan hjälmdekoration: på den krönta hjälmen återfinns istället en skålformad skärmbräda dekorerad upptill med svarta tuppfjädrar.
Vapenskölden för Querfurtska borggrevarna i Magdeburg är kluven med den vänstra halvan prydd av en halv röd örn mot silverfärgad bakgrund och den högre med sju ränder i röd och silver på den högra.
Querfurt stads- och distriktskrönika, redaktör och tryckeri och förlag Wilhelm Schneider, Querfurt, 1902
Cyriakus Spangenberg : Quernfurtische Chronica, historisk rapport om den gamla och lovvärda regeln Quernfurt i Sachsen , tryckt 1590 i Erfurt
Holstein: Bidrag till genealogin av dynasterna i Querfurt, I: Journal of the Harz Association for History and Archaeology, 1874, s. 131ff.
George Adalbert von Mülverstedt, Adolf Matthias Hildebrandt : J. Siebmachers stora och allmänna vapenbok , VI. Volym 6 Institutionen för utdöd preussisk adel: provinsen Sachsen, Bauer & Raspe, Nürnberg 1884, s. 126
Rudolf Tomaszewski: 1100 år av Querfurt, byggstenar i en krönika, LDZ, 1988
