Qabus ibn Said (flera stavningar förekommer, arabiska: قابوس بن سعيد آل سعيد, Qābūs bin Saʿīd ʾĀl Saʿīd), född 18 november 1940 i Salalah, död 10 januari 2020 i Muskat, var Omans sultan från 23 juli 1970 fram till sin död. Med nästan 50 år vid makten var han den ledare i Arabvärlden som styrt längst vid tiden för sin död.[1]
Biografi
Qabus ibn Said fick västerländsk utbildning i England, bland annat på Royal Military Academy. Han kallades tillbaka till Oman 1965 (alternativt 1964) av sin far Said ibn Taimur, den dåvarande sultanen av Oman, som därefter höll honom i förvar. Qabus ibn Said övertog styrelsen av landet genom en oblodig palatskupp, sannolikt med hjälp av Storbritannien.[2][3] Fadern skickades i exil. Från 1972 blev sultanen även premiärminister, fram till dess hade han delat makten med sin farbror Tariq ibn Taimur.[3] Med hjälp av oljepengar startade han ett omfattande moderniseringsprogram för det mycket primitiva och isolerade landet.[4] Vägar, sjukhus, skolor och hamnar byggdes och ett antal morallagar avskaffades.[3] Han öppnade Oman för internationellt samarbete och förbättrade relationerna med andra arabstater, Frankrike och Israel.[2] Sultanen höll kvar den politiska makten helt inom den kungliga familjen.[5] Det omanska parlamentet har en enbart rådgivande funktion.[6]
En väpnad gerilla i den södra delen av provinsen Dhofar slogs tillbaka 1975.[4] År 1996 införde sultanen den första omanska skrivna konstitutionen. År 2002 utvidgade han rösträtten till att omfatta alla medborgare över 21.[3]
Under den arabiska våren 2011 utbröt oroligheter också i Oman. Man krävde arbete och politiska reformer. Sultan Qabus gick demonstranterna till mötes med löften inför valet av representanter till det konsultativa rådet i oktober 2011.[5]
Privatliv
Den 22 mars 1976 gifte sig Qabus ibn Said med sin kusin, Sayyida Kamila. År 1979 slutade äktenskapet i skilsmässa.[7] Han hade inga barn och utsåg sin kusin Haitham ibn Tariq som sin efterträdare.[1]
Galleri
Referenser
Noter
Externa länkar