- Den här artikeln använder algebraisk schacknotation för att beskriva schackdragen.
Preussiskt parti, även kallat tvåspringarspel i efterhand eller bara tvåspringarspel, är en schacköppning som karaktäriseras av dragen:
- 1. e4 e5
- 2. Sf3 Sc6
- 3. Lc4 Sf6
3...Sf6 är ett mer aggressivt motangrepp än 3...Lc5 (italienskt parti) och kan leda till komplicerat spel. Öppningen hade sin storhetstid på 1800-talet och är numera mindre vanlig på elitnivå.[1]
De äldsta analyserna av öppningen är av italienaren Giulio Cesare Polerio från 1500-talet. Under första halvan av 1800-talet analyserades den av tyska mästare, framför allt Paul Rudolph von Bilguer, vilket gett öppningen dess namn.
Varianter
| a | b | c | d | e | f | g | h | |
| 8 | | 8 |
| 7 | 7 |
| 6 | 6 |
| 5 | 5 |
| 4 | 4 |
| 3 | 3 |
| 2 | 2 |
| 1 | 1 |
| a | b | c | d | e | f | g | h | |
Ställning efter 4.Sg5 d5 5.exd5
Vit har flera tänkbara svar på 3...Sf6:
- Det vanligaste är numera det försiktiga 4.d3 varefter
- 4...Lc5 går över i en variant av italienskt parti.
- 4...Le7 5.0–0 0–0 6.Te1 d6 7.a4 leder till lugnt spel.
- Det klassiska 4.Sg5 kallades av Siegbert Tarrasch för "ett typiskt klåpardrag" i hans bok Das Schachspiel från 1931.[2] Hans poäng var att det är fel att flytta en redan utvecklad pjäs och att initiativet kommer att gå över till svart. Draget är ändå vanligt och det vinner i praktiken en bonde. Det kan följa 4...d5 (4...Lc5 kallas Traxlervarianten men är ovanligt) 5.exd5 och nu har svart två möjligheter (se diagram):
- Den vanliga är 5...Sa5 6.Lb5+ c6 7.dxc6 bxc6 8.Le2 h6 9.Sf3 e4 10.Se5. Vit har vunnit en bonde men svart har aktivt spel.
- Förr spelade man 5...Sxd5 med starkt angrepp för vit efter 6.Sxf7 Kxf7 7.Df3+ Ke6 8.Sc3.
- Vit kan också spela på snabb utveckling med 4.d4 exd4 5.0–0 (eller 5.e5 d5 med skarpt spel):
- 5...Sxe4 6.Te1 d5 7.Lxd5 Dxd5 8.Sc3 och vit får tillbaka materialet med lika spel.
- 5…Lc5 6.e5 leder till Max Lange-angreppet.
- 4.Sc3 är ett misstag på grund av skenoffret 4...Sxe4 5.Sxe4 d5 med svart fördel.
Referenser
