Parallelltonart

I denna artikel
används tonnamnen
Bess (B♭) och B.

Se olika skrivsätt.

Parallelltonart är en tonart i dur/moll-systemet som använder samma tonförråd som en annan tonart. C-dur och a-moll använder exempelvis samma toner (c,d,e,f,g,a,b respektive a,b,c,d,e,f,g) och är därmed varandras parallelltonarter. En durtonarts parallelltonart är alltid en molltonart och tvärtom. Grundtonen (den första skaltonen, tonikan) i en durtonarts parallelltonart (molltonarten) återfinns en liten ters (tre halvtonssteg) under durtonartens grundton. Omvänt återfinns grundtonen i molltonartens parallelltonart (durtonarten) en liten ters upp från molltonartens grundton.

Förtecken Dur Moll
0 C a
1# G e
2# D b
3# A fiss
4# E ciss
5# B giss
6# Fiss diss
6b Gess ess
5b Dess bess
4b Ass f
3b Ess c
2b Bess g
1b F d

Det går att bestämma vilken tonart som är parallelltonart med hjälp av kvintcirkeln. I den yttre cirkeln finns dur-tonarterna i kvintordning, och de paras med motsvarande moll-tonart i den inre cirkeln. Varje par har exakt samma förtecken och består därför av samma toner. Tabellen ovanför är en linjär form av kvintcirkeln.

Terminologi

Det som i svenska språket samt i vissa andra germanska språk benämns parallelltonart kallas i många andra språk istället för relativ tonart, t.ex. i engelska språket ("relative key"). Risk för missförstånd finns då begreppet parallelltonart existerar även i dessa språk (eng: "parallel key") men syftar då istället på det som i svenska språket kallas varianttonart.

Se även