Ovis orientalis är en art i släktet får som förekommer i vilt tillstånd i västra och centrala Asien. För arten förekommer de svenska trivialnamnen mufflonfår och rödfår,[2] vilka syftar på flera närbesläktade populationer från västra Asien – orientalis-gruppen.
Zoologi
Olika artnamn
Det vetenskapliga namnet Ovis orientalis används av de zoologer som godkänner tamfåret som självständig art, till exempel av Internationella naturvårdsunionen (IUCN).[1]
Andra zoologer, som Peter Grubb i Mammal Species of the World (2005), listar tamfåret som underart till denna djurart. I detta fall blir artens vetenskapliga namn Ovis aries, då Carl von Linnés beskrivning av tamfåret är äldre än alla beskrivningar av vilda populationer.[3]
Nya molekylärgenetiska undersökningar indikerar att det finns två varianter av tamfår. Den första avlades fram från västasiatiska populationer och den andra från centralasiatiska populationer.[4]
Grupperingar
Ett flertal underarter har beskrivits men de är omstridda. Zoologerna är däremot ense om att det finns två grupper med närbesläktade populationer.[1][3]
- Mufflonfår eller orientalis-gruppen:
- Ovis orientalis orientalis (Gmelin, 1774) eller Ovis orientalis gmelinii (Blyth, 1851) lever i södra Armenien, södra Azerbajdzjan, nordvästra Iran, nordöstra Irak och västra Turkiet. En avskild population finns i sydcentrala Turkiet. Underartens nomenklatur är omstridd. IUCN använder till exempel den nyare synonymen.[1]
- Ovis orientalis musimon (Pallas, 1811) sammanfattar vilda populationer på Sardinien och Korsika som senare blev introducerade i flera andra europeiska regioner. Dessa populationer är enligt nyare forskning förvildade tamfår. Underarten godkänns därför inte av IUCN.
- Ovis orientalis ophion (Blyth, 1841) är en utrotningshotad population på Cypern. Underarten är inte heller godkänd av IUCN. Den ska likaså härstamma från förvildade tamfår.
- Urial eller vignei-gruppen:
- Ovis orientalis vignei (Blyth, 1841) förekommer med flera från varandra skilda populationer i Kashmirregionen i norra Pakistan och nordvästra Indien.
- Ovis orientalis arkal (Eversmann, 1850) lever i nordöstra Iran, i Turkmenistan, västra Uzbekistan och västra Kazakstan.
- Ovis orientalis bocharensis (Nasonov, 1914) hittas i östra Uzbekistan och södra Tadzjikistan. Populationerna räknas ofta till O. o. vignei.
- Ovis orientalis cycloceros (Hutton, 1842) har flera från varandra skilda utbredningsområden i Afghanistan samt i centrala och södra Pakistan.
- Ovis orientalis isphahanica (Nasonov, 1910) är endemisk för en liten region i centrala Iran. underarten listas av Grubb (2005) till orientalis-gruppen.[3]
- Ovis orientalis laristanica (Nasonov, 1909) förekommer i södra Iran vid Persiska viken. Underarten liknar andra urial i utseende men genetiskt liknar den mer mufflonfår.[3] Därför antas att underarten är en hybrid mellan väst- och centralasiatiska former.[1]
- Ovis orientalis punjabiensis (Lydekker, 1913) hittas i saltöknar söder om Islamabad i nordöstra Pakistan.
Utseende
Storleksuppgifterna är beroende av om man räknar tamfåret och dess förvildade former till arten (som Grubb 2005) eller inte (som IUCN). I första fall varierar kroppslängden (huvud och bål) mellan 110 och 180 cm och mankhöjden mellan 65 och 125 cm.[5] I senare fall blir individerna högst 145 cm långa.[6] Ursprungligt vilda populationer väger upp till 90 kg[6] och tamfår kan bli 200 kg[5] tunga. Vilda individer har en 7 till 15 cm lång svans men hos tamfår kan svansen vara betydligt längre och tjockare.[5]
Referenser
