|
Olof Lagercrantz
Olof Gustav Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, död 23 juli 2002 i Lovö församling, Ekerö kommun, Stockholms län,[1][2] var en svensk lyriker, litteraturvetare och publicist. Som chefredaktör för Dagens Nyheter åren 1960–1975 med huvudansvar för kulturen kom han att ha en nyckelroll i den radikalisering av det svenska kulturlivet som skedde under denna tid.[3] BiografiOlof Lagercrantz var son till bankdirektören Carl Lagercrantz och grevinnan Agnes Hamilton (släkten Hamilton), som var dotter till politikern och författaren Hugo Hamilton, vars morfar var Erik Gustaf Geijer.[4] Uppväxttiden, i Falköping, förmörkades av moderns depressionssjukdom och senare även av en systers självmord. Olof Lagercrantz var bror till Ebba Lönnroth, författaren Lis Asklund och professorn i medicin Rutger Lagercrantz[5], halvbror till Arvid Lagercrantz samt morbror till Lars Lönnroth och Johan Lönnroth. Han var även släkt med författaren Agnes von Krusenstjerna.[4] Han gifte sig 31 december 1939[6] med Martina Ruin (född 3 maj 1921 i Helsingfors, död 15 oktober 2019 i Stockholm), sedermera bibliotekskontorist, dotter till professor Hans Ruin och Karin Ruin (född Sievers, 1894–1985). De fick fem barn: socionomen Martin Lagercrantz (född 1940), juristen Richard Lagercrantz (född 1942), läkaren Aimée Lagercrantz (född 1947), skådespelaren Marika Lagercrantz (född 1954) och författaren David Lagercrantz (född 1962). När vinterkriget utbröt deltog Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han skrev tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skriften Finlands sak är vår, som spriddes i 900 000 exemplar, och fungerade som redaktör för frivilligkårens tidning Den frivillige. Han verkade även för Sveriges anslutning till kriget på finsk sida. Efter Moskvafreden 1940 uttryckte han stark förtvivlan över vad han uppfattade som sitt eget lands svek och hans idealism förbyttes i resignation.[7] Olof Lagercrantz kom under de följande åren att frilansa som bokrecensent och kulturkritiker på olika dagstidningar och kulturtidskrifter. Han drogs till arbetarlitteraturen, uttryckte leda vid den aristokratiska miljö han vuxit upp med och närde upprorslust mot det borgerliga etablissemanget och allt som var traditionsbundet. Det blev dock på de konservativa tidningarna Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som han kom att verka. Han medverkade vid Svenska Dagbladet från 1940, först som fristående skribent och recensent samt från 1945–1951 som kulturredaktör. Vid denna tid hade han ännu drag av kulturkonservatism[8] fast han ”bedrev… kulturellt sabotage” genom att lyfta fram modernistiska författare.[9] Lagercrantz blev filosofie doktor 1951 på en avhandling om författarinnan och släktingen Agnes von Krusenstjerna. Han medverkade i Bonniers Litterära Magasin 1942–1950, var redaktionsmedlem i Samtid och Framtid 1944–1945, var redaktör för Vintergatan 1945–1947 och var föreståndare för Stockholms borgarskaps föreläsningsverksamhet 1949–1951.[10][11] Han var kulturchef på Dagens Nyheter 1951–1960 varefter han var en av två chefredaktörer 1960–1975, med huvudansvar för kulturen. Olof Lagercrantz är gravsatt i minneslunden på Solna kyrkogård.[12] Författare och litteraturkritikerLyrik och tidiga verkI ungdomen svårt sjuk i lungsot debuterade Lagercrantz som lyriker med Den döda fågeln (1935). I sina första diktsamlingar gav han prov på en finstämd naturlyrik och vek, religiöst färgad känslobikt. I sin enda roman, Trudi, behandlar han en kvinnas frambrytande sinnessjukdom. Motiv från barndomshemmets tragedier ingår också i Dikter från mossen (1943), med vilken författaren framträdde som "en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hemlighetsfullt mättade, ångestfyllda upplevelser som ofta skapade skarpt sammansatta dikter, vilka emellertid gjutits i en kristallklar form".[13] Innehållsligt framstår denna som modernistisk med sitt avvisande av moraliserande och värdeomdömen samt en våldsam pessimism. Lågmäld intensitet, klockren klang i stroferna och en fascinerande stämning i en del av hans motiv gav honom en egen position i trettiotalslyriken.[14] Dagbok (1954), kompletterad i Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska och journalistiska kvaliteter. Diktsamlingen Linjer (1962) bryter med den traditionalistiska formen och uttrycker hans desperata känsloläge. Linjer utmynnade i konstaterandet att livets räknestycke inte stämmer utan paradis. Alltså måste vi ha rätt att föreställa oss ett sådant ”i verklighetens hårda värld av sten.” Med Linjer satte Olof Lagercratz definitivt punkt för lyriken. Senare förklarade han att diktandet varit något av en flyktväg: ”Lyriken som det eviga livets bevarare och försvarare blev en frestelse medan samvetet manade mig att ta ställning i det politiska livet.”[15] FörfattarmonografierOlof Lagercrantz doktorsavhandling/biografi om Agnes von Krusenstjerna (1951) är den första i raden av monografier över stora författare, främst från 1900-talet men ibland även äldre. Biografin över von Krusenstjerna byggde i hög grad på Lagercrantz egen bekantskap med henne, hans tillgång till hennes efterlämnade papper och minnen från en gemensam familjekrets. De senare böckerna om bland andra Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf, August Strindberg och Joseph Conrad pendlar mellan författarbiografi, motivanalyser och fria kritiska essäer, och med sitt öppna tilltal och förmåga att återskapa diktverkens tillkomst och atmosfär har de vunnit en stor publik. 1961 utkom Svenska lyriker som innehåller kortare porträtt av bland andra Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Nils Ferlin, Harry Martinson och Karin Boye. LitteraturkritikOlof Lagercrantz blev huvudansvarig för lyrikbevakningen i Svenska Dagbladet 1946[16] och 1951 blev han som kulturredaktör på Dagens Nyheter ansvarig för tidningens litteraturbevakning där han kom att anmäla de flesta utkomna böckerna och recensera verk från både debutanter och etablerade författare[17]. Vissa av Lagercrantz texter får drag av programförklaringar för olika ståndpunkter från recensenten i enlighet med den tidens kulturradikala ideal om "de lärdas plikter". [18] Lagercrantz hade ofta personliga relationer till de författare vars böcker han recenserade, vilket inte hindrade att han även mot dessa kunde framföra hård kritik som påverkade de personliga relationerna. Animositeten mellan Lagercrantz och Sven Stolpe förstärktes genom kritiska recensioner och 1964 skrev Lagercrantz en nedgörande recension av fjärde delen av Tingstens memoarer som medförde en brytning mellan de forna vännerna och kollegorna.[19] Som litteraturkritiker på Sveriges största tidning som var ledande inom kulturdebatten var Lagercrantz mycket inflytelserik. Genom att också hävda sin rätt att skriva också utifrån personliga ståndpunkter i ämnet så kunde det medföra kraftigt negativa recensioner som av omgivningen uppfattades som en brist på egen insikt om hur stark maktposition kritikern Lagercrantz hade. Hans litteraturkritik har setts som stilistiska föredömen och i sin form banbrytande och nydanande, men även kontroversiell. Flera avhandlingar har skrivits om honom som litteraturkritiker, som Klädd i sitt språk av Stina Otterberg 2010[20] och en av Jesper Hambert 2011[21]. Andra verkI essän Möten med Bibeln från 1941 uttrycker Lagercrantz en vördnadsfull inställning till kristendomen, vilket senare kom att vändas till ett radikalt avståndstagande. Han kom också fram till att den kristna moralen ”nästan genomgående är felaktig.”[22] Lagercrantz skrev två självbiografier. I Min första krets från 1982[23] skildrar han en värld av tvångströjor och tomma konventioner, dominerad av hans fars abnorma stränghet och stelhet. I Ett år på sextiotalet från 1990 skildras hans syn på tiden på Dagens Nyheter. Som kulturjournalist kom också Lagercrantz att skriva många artiklar, där vissa blivit extra uppmärksammade som hans artiklar från Kina 1970. Publicist och kulturpersonlighet PublicistkarriärLagercrantz rekryterades till Dagens Nyheter 1951 av Herbert Tingsten och de två kom sedan att i samarbete under 1950-talet utveckla tidningen till att bli ledande inom svensk samhälls- och kulturdebatt.[24] När Tingsten avgick som chefredaktör 1960 blev Lagercratz utsedd som en av två chefredaktörer för tidningen med huvudansvar för kulturfrågor. Samarbetet med kollegan Sven-Erik Larsson var ansträngt.[25] Lagercrantz krävde 1968 att få bli ensam chefredaktör; i annat fall tänkte han lämna tidningen. Fristående kulturmedarbetare, Sveriges författareförening och den lokala journalistklubben uttalade sin önskan att han skulle kvarstå; de sistnämnda underströk dock att Larssons position var viktig. Schismen utmynnade inte i någon ändring. Ett fyrtiotal journalister riktade inför kontraktsförlängningen 1972 en skrivelse mot Lagercrantz till styrelsen, medan majoriteten stödde honom.[26][27] Tidningen kom efter tid med stark expansion att från 1970 tappa marknadsandelar till Svenska Dagbladet, vilket i den debatt som uppstod påstods bero på den vänstervridning tidningen upplevdes ha genomgått under Lagercrantz ledning.[28] Från att inledningsvis ha haft ett gott förhållande till ägarfamiljen Bonnier så uppstod efterhand spänningar i förhållande till VD Erik Huss och Bonniers. Flera av familjen Bonniers företrädare uttryckte sitt missnöje över den kvalitetsförsämring som de ansåg att Dagens Nyheter genomgick, men andra beskyddade honom och redaktionen hade av tradition fria händer att skriva i stort sett vad den ville.[29][30][31][32] KulturpersonlighetMed sin centrala roll på Dagens Nyheter kom Olof Lagercrantz, speciellt efter att han blivit chefredaktör 1960, att vara en av de mest inflytelserika kulturpersonligheterna i Sverige fram till dess han avgick med pension 1975. Redan i sin roll som litteraturkritiker stod han för kulturradikalism genom att vara bejakande till att recensentens egna åsikter till ämnet tilläts återspeglas i recensionen. Han var också antiauktoritär, vilket återspeglades i hans syn i den så kallade trolöshetsdebatten 1966 och i hans bestämda avståndstagande mot kyrkan. Han ville också göra kultursidan till ett öppet forum med plats för andra åsikter än ledarsidans, som "vänsterskribenter" som Göran Palm, Lars Forssell och Lars Gyllensten.[33] Lagercrantz bröt vid sitt tillträde mot sin företrädare Tingstens bestämda antikommunism[34] och tog 1965 avstånd från beteckningen liberal.[35] I ett anförande i DN:s journalistklubbs tidning Myggan förklarade Lagercrantz att talet om en frisinnad linje var ”bara fraser” och ”skitsnack”, och markerade flera gånger att han inte hade några sympatier för sin tids liberalism.[36] När tidningen 1973 officiellt markerade sitt oberoende av politiska partier ströks ordet liberal från ledarsidans beskrivning av dess profil.[37] Lagercrantz kämpade för fri sexualitet. Sara Lidman kallade hans tidning ”en av banbrytarna för pornografin i Sverige.”[38] I Från helvetet till paradiset avvisar han Dorothy Sayers uppfattning att en fördömd själ hos Dante borde ha avstått från att svika och kränka sin make med orden att så kan endast den säga som ”aldrig älskat.”[39] När Bo Giertz fördömde osedlig litteratur beskrev Lagercrantz det som ”hets” och jämförde det med nazismen.[40] Från mitten av 1960-talet var den fråga som hade störst genomslag Vietnamkriget. Lagercrantz motsatte sig USA:s engagemang i kriget, ställde sig kritisk till Sydvietnam och sympatiserade med den kommunistiska gerillan och Nordvietnam. Han ansåg att västvärldens bild av världshändelserna blev lidande av ”den västliga dominansen på nyhetsfronten.”[41] Han gjorde flera reportageresor till Sovjetunionen och Kina. Per Ahlmark beskrev 1992 artiklarna som hyllningar av Kina – men fördömande av Gulag samtidigt med angrepp mot antikommunismen.[42] Alf W. Johansson beskrev dem 1994 som hyllning till Maos Kina och kulturrevolutionen – men också Han förstår kommunismen som rättfärdighetsdröm, men vänder sig i avsky från Sovjetsystemet.[43] Kritik mot personen Olof LagercrantzOlof Lagercrantz var ständigt stridsberedd och drog sig inte för konflikter. Redan häftigheten i attacker mot respekterade personer som Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld och hans företrädare Herbert Tingsten väckte förargelse och indignation liksom hans hånfulla yttranden om institutioner som kyrkan, kungligheter och Svenska Akademien.[44] Även hans ståndpunkt mot liberalism och antikommunism och hans ställningstagande i Vietnamkonflikten väckte starka känslor.[34] Lagercrantz fick motta mycket öppen offentlig kritik, till exempel
Bibliografi
Priser och utmärkelser
ReferenserNoter
Tryckta källor
Vidare läsning
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
