|
Ole Espersen
Ole Mogens Espersen, född 20 december 1934 i Nylars på Bornholm, död 4 december 2020[1] på Bornholm, var en dansk professor och socialdemokratisk politiker. Han var justitieminister i Anker Jørgensens regering 1981–1982. BakgrundOle Espersen var son till gårdsägaren Hans Peter Espersen och Karen Jensen.[2] Han tog studentexamen från Rønne gymnasium 1953 och studerade därefter juridik vid Köpenhamns universitet.[2] Han var utbytesstudent i USA vid Wesleyan University 1955-1956 och tog kandidatexamen 1959. Han blev anställd samma år som sekreterare på Justitieministeriet, men var också manuduktör på universitetet (1959–1961), polisfullmäktige i Tønder (1961–1962), universitetslektor i folkrätt (1962–1970) och ledamot i Europarådets expertkommitté för mänskliga rättigheter (1965–1971).[2] Från 1968 var han fullmäktige i Justitieministeriet och från 1971 professor i statsrätt vid Köpenhamns universitet.[2] Han tog doktorsexamen med avhandlingen Indgåelse og opfyldelse af traktater.[2] Han var redaktör av facktidskriften Juristen (1971–1977) och Socialdemokratiets representant i Radiorådet (1971–1981, motsvarades av Radionämnden i Sverige), för vilken han var ordförande 1971–1974 och 1978–1981.[2] Från 1976 var han ledamot i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.[2] Espersen skrev FN-styrker i retslig belysning (1965), Elementær statsforfatningsret (1973) och Dansk Statsforfatningsret (1980).[2] Politisk karriärEspersen blev invald i Folketinget 1973 för Socialdemokratiet i Brønshøjs valkrets.[2] Han var sedan ledamot i Europaparlamentet (1974–1977) och återvände sedan till Folketinget som ordförande av Folketingets justitieutskott (1977–1980).[2] Han var även partiets politiska ordförande (1979–1981) innan han efterträdde Henning Rasmussen som justitieminister 1981.[2] Som minister genomförde han bl.a. en sänkning av straffen för egendomsbrott och ett förbud mot TV-övervakning på offentliga platser.[2] Han lät även kommissionsdomstolen göra en undersökning av post- och telegrafväsendets resursförbruk.[2] Som justitieminister var han även högsta chef för Danmarks underrättelsetjänst (PET) och var, liksom statsminister Anker Jørgensen och utrikesminister Kjeld Olesen, kritiskt inställd till praxis med personregistreringar.[3] PET hade dessutom trotsat en order från Espersen om att inte anhålla författaren och vänstersympatisören Arne Herløv Petersen, som de åtalade för spionage.[4] Petersen ställdes dock aldrig inför rätta.[4] Han avgick som minister i samband med att regeringen avgick självmant utan val i september 1982. Espersen fortsatte som ordinarie folketingsledamot till 1994 och placerade sig i Socialdemokratiets vänsterfalang. Han var med att utforma den invandringslagstiftning som antogs i Folketinget utom den borgerliga regeringen 1983.[5] Han har varit starkt kritisk mot Danmarks strama invandringspolitik och USA:s militärbas i Guantánamo på Kuba.[6] Vid sidan om sin politiska karriär var han även domare i Arbejdsretten (1982–1992).[7] Han var vice ordförande i Folketingets kontrollutskott för Danmarks underrättelsetjänst (PET) 1993–1994. 1994–2000 var han Östersjörådets kommissionär för demokrati och mänskliga rättigheter.[7] Därefter var han professor i folkrätt och mänskliga rättigheter vid Köpenhamns universitet (2001–2004) och ordförande av den danska Helsingforskommittén (2001-2007).[7] KontroversI samband med att statsminister Anker Jørgensen utsåg Espersen till justitieminister i januari 1981 hade den danska underrättelsetjänsten (PET) bedömt Espersen som en risk mot landets säkerhet.[8] De grundade detta på att han i januari 1977 hade ätit lunch tillsammans med den sovjetiska ambassadfunktionären Nikolaj Gribin, som var KGB-officerare.[8] PET hade dessutom fått upplysningar av dubbelagenten Oleg Gordijevskij om att KGB hade haft planer på att värva Espersen som agent.[8] Det fanns även uppgifter om att Espersen hade haft kontakt med Nordkorea och företagit en resa till Sydkorea.[8] Anker Jørgensen ansåg att PET:s bedömning och kritik av Espersen var politiskt motiverad, men hade ändå betänkligheter med att utnämna honom till minister.[3] Espersen har avvisat PET:s bedömning med att hans möten har varit officiella och fredliga.[4] Under 1970-talet cirkulerade det en historia om att Espersen 1971 skulle ha lockats till Östberlin av några östtyska kvinnor som arbetade för Stasi.[6] Detta har dock avlivats som en myt av journalisterna Per Michaelsen och Mette Herborg i boken Stasi og Danmark (1996).[6] Referenser
|
|||||||||||||||||||||||||||||||
