|
Objektifiering
Objektifiering innebär att en person behandlas som ett passivt föremål – ett objekt – snarare än en självständig individ med egna känslor, tankar och rättigheter.[1][2] Objektifiering kan ske i allt från reklam och sociala medier till i hur vi pratar om eller betraktar varandra. Det kan bidra till att människor känner sig värderade enbart för sitt utseende eller kropp, vilket kan ha negativa psykologiska effekter som minskat självförtroende och ökad kroppsångest.[3] Berit Ås har kallat objektifiering för en härskarteknik.[4] Självobjektifiering är att betrakta sig själv som objekt. Det är vanligast bland kvinnor, och har kopplats till störd självbild samt ätstörningar.[5][6] Sexuell objektifieringEn vanligt variant är sexuell objektifiering, där en persons kropp reduceras till något som endast är till för andras åtrå, snarare än att se hela individen. Objektifieringen av den mänskliga kroppen förekommer flitigt inom bland annat pornografi och annan erotica.[7] Den är ofta relaterad till den manliga blicken, ett begrepp som ursprungligen myntades för att beskriva den mansstyrda filmindustrins objektifiering av kvinnor och kvinnokroppen. Den moderna bildkulturen, med selfies och sociala medier, har också mångdubblat spridningen av bilder på människor.[3] Inom konstenInom bland annat performancekonst används objektifiering ibland som ett verktyg för att utforska och ifrågasätta samhällets syn på kroppen, kön, och makt. Genom att medvetet framställa sig själva som objekt kan konstnärer belysa hur vi ser på, värderar och behandlar kroppar. Till exempel har konstnären Leah Schrager använt sig själv som objekt för att utmana den manliga blicken och undersöka kvinnors relation till bilder, särskilt på internet och sociala medier.[8] Referenser
|