Musiken handlar för det mesta om fattigdom, orättvisa och demokrati. Under 1970-talet var Victor Jara[1] den populäraste med sina sånger, men också många andra som Inti-Illimani, Violeta Parra[1] och Quilapayún var framgångsrika i genren.
När militärkuppen i Chile inträffade 1973 blev Victor Jara mördad och många tvingades att fly ut ur landet; bland dem Inti-Illimani och Quilapayún. All musik som motsatte sig militärstyret censurerades, och så småningom dog nueva canción-rörelsen ut i Chile.
Under de kommande åren fortsatte musikrörelsen dock att spridas i delar av Latinamerika och till delar av Europa, bland annat genom de sydamerikanska musiker som befann sig i landsflykt.[1] På Kuba[1] inspirerades musikstilen nueva trova av nueva canción-rörelsen, och i Katalonien i Spanien startade Joan Manuel Serrat och andra den relaterade nova cançó. Även musiken i Portugal[1] påverkades.