Nils Barck (1863–1930)

Nils Barck.

Nils Ivan Joachim Barck, eller Nils de Barck som han senare kallade sig, född 30 december 1863 i Malmö, död 2 september 1930 på slottet Saint Armand i Noisy-le-Roi, Frankrike,[1] var en svensk greve, bildkonstnär och keramiker.[2] Han var dotterson till Ivan Feodor Aminoff och son till Joachim Barck.

Nils Barck, som sedan barndomen var bosatt i Frankrike,[3] utbildade sig till konstnär där. Han öppnade en egen keramikverkstad i Paris med tillverkning av sten- och starkeldsgods. Ernest Chaplet och Jean Charles Cazin hade börjat utföra stengods med dekoration i relief efter japanska förebilder, samtidigt som August Delaherche, Albert Dammouse och Adrien Dalpayrat börjat experimentera med glasyreffekter på stengods. Den som främst inspirerade Barck var dock Jean-Joseph Carriès, som på 1870-talet börjat skapa expressiv keramik i ett brett register av askglasyrer. Han deltog vid Stockholmsutställningen 1897 och hade en en separatutställning i Stockholm 1901. Vid Världsutställningen i Paris 1900, där han samarbetade med den franske keramikern de Vallombreuse, erhöll han silvermedalj.[4] År 1913 gifte han sig med Juliette Eberlin och de fick två döttrar. Han återflyttade till Sverige.[2] Han var den siste innehavaren av Bergshamra gårds arrendefideikommiss i Solna, till vilken staten inlöste besittningsrätten 1917.[5] Barck finns representerad vid bland annat Nationalmuseum[6] i Stockholm.

Se även

Källor

Noter

  1. ^ Jakobs kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/SSA/6009/F I/2 (1921-1940)
  2. ^ [a b] ”Nils Barck 1863-1930”. www.signaturer.se. http://www.signaturer.se/Sverige/NilsBarck.htm. Läst 2 juli 2011. 
  3. ^ Barck, släkt i Svenskt biografiskt lexikon
  4. ^ Nils Barck - Pionjär i Stengods, artikel av Gunnar Lindqvist i Småländska kulturbilder, 1971
  5. ^ Solna stads webbplats Arkiverad 25 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 2013-03-28
  6. ^ Nationalmuseum

Externa länkar