NedsippringsteorinNedsippringsteorin betecknar antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet. Begreppet förekommer vanligast i USA och kommer ursprungligen därifrån.[1] EtymologiTermen har tillskrivits den amerikanske humoristen Will Rogers som under den stora depressionen sade att "pengar beviljades till eliten i förhoppningen om att det skulle sippra ned till de behövande".[2] Dock förekom termen så tidigt som 1896 i ett tal av den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan.[3] Idag kännetecknar begreppet rent generellt laissez-faire liberalism och ibland även den i 1980-talets USA förda ekonomiska politiken kallad reaganomics. På engelska kallas teorin för trickle-down economics. TeoriGrundantagandet i nedsippringsteorin förklaras av den nyliberale nationalekonomen George Reisman som att framsteg i samhället endast kan komma alla till del om sparande och investeringar ökar, vilket kräver möjlighet att samla stora förmögenheter. Omfördelning förkastade Reisman som "plundring" av andras förmögenheter.[4] Istället för att, som keynesianismen förespråkar, stimulera efterfrågan i en ekonomi genom att öka köpkraften hos konsumenterna bör man stimulera utbudet genom att öka kapitalet hos de tilltänkta produktionskrafterna.[5] Tankegången grundas i den liberala samhällsekonomi som förespråkades av Adam Smith i Nationernas välstånd. KritikIdén om att det som gynnar de förmögna i samhället skulle komma de lägre samhällsklasserna till del har kritiserats främst för att bortse ifrån att stora förmögenheter tenderar att inte spenderas, utan istället läggas undan och sparas som kapital. Kapital som inte investeras i hemlandet innebär dessutom en direkt ekonomisk förlust för hemlandet. I vissa fall flyttas kapitalet i stället till skatteparadis.[7] Se ävenKällor
|