1951 blev Mohammed Mossadeq regeringschef och landets första demokratiskt valda ledare. Han genomdrev samma år en lag om förstatligande av det brittiskägda Anglo-Iranian Oil Company, vilket ledde till konflikt med Storbritannien. Shahen tvingades fly Iran 1953 men återvände inom några dagar. Mossadeq avsattes samma år genom en statskupp, initierad av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och brittiska MI 6 och genomförd av iranska monarkister under ledning av generalenFazlollah Zahedi. Shahen återinsattes som konstitutionell statschef och tog full kontroll över regeringen.
År 1962 genomförde Pahlavi en rad samhällsreformer under namnet den vita revolutionen. Detta medförde att feodalismen avskaffades, att analfabetismen minskade och att sjukvårds- och utbildningssystemen förbättrades. Landets industri byggdes upp, jämlikheten förbättrades och ekonomin fick ett uppsving. Även Irans kvinnor fick en avsevärt förbättrad social och rättslig ställning i samhället. Pahlavi fortsatte med sekulariseringsprocessen och moderniseringen som hans far påbörjat. Klyftan mellan den stora andelen fattiga och överklassen växte. Mullorna protesterade mot det ökade västliga inflytandet som hotade de muslimska traditionerna.
1963 dödades ett tiotal demonstranter av militären. Demonstranterna krävde att den fängslade fundamentalistiskt shiamuslimske ledaren, ayatollahRuhollah Khomeini skulle frisläppas. Denne hade uppmanat till uppror mot statens landreform och kvinnors rösträtt.
Under 1970-talet växte ekonomin i takt med ökande oljepriser. Pahlavi försökte göra Iran till en modern industriell stormakt och stärkte landets inflytande i regionen. I samband med den världsomspännande energikrisen 1973 och efter att shahen bestämt att Iran skulle fyrdubbla oljepriserna började västländer (som var beroende av olja) visa sitt missnöje med hans politik. 1975 blev Iran en enpartistat under det rojalistiska partiet Rastakhiz sedan shahen låtit upplösa alla andra partier.
Levnadsstandarden i landet hade förbättrats avsevärt och med det den politiska medvetenheten. I mitten av 1970-talet studerade 50 000 unga iranier utomlands på statliga stipendier. Dessa återvände till sitt hemland och bidrog till att bygga upp landets industrier och infrastruktur. Samtidigt ökade klyftorna i landet genom att staten ensidigt satsade på storindustri och negligerade den traditionella köpmannaekonomin. Genom den ekonomiska högkonjunkturen och liberaliseringar på det sociala området började traditionella grupper i samhället protestera, främst ulaman och köpmännen (basarhandlarna). Sedan anslöt sig även radikala militanta vänstergrupper till oppositionen som motsatte sig shahens nationalism.
Revolution och exil
1977 dödades ayatollahRuhollah Khomeinis äldste son Mustafa under mystiska omständigheter i Najaf, vilket utlöste våldsamma protester av teologistudenter. Sex demonstranter sköts till döds. 1978 infördes undantagstillstånd. Ayatollah Khomeini hade redan 1963 visat sitt missnöje med den vita revolutionen. Många mullor var jordägare och opponerade sig mot landreformen och kvinnors rösträtt. Khomeini, som utvisats till Turkiet 1963, sedan till Irak och 1978 till Paris, hade stor frihet att uttala sig och blev en viktig röst för oppositionen mot shahens reformer. Han krävde ett återvändande till islams renläriga principer. 88 demonstranter dödades på Jalehtorget i Teheran. 1979 lovade shahen efter protester att utlysa nyval och tillsatte Nationella Frontens ledarfigur Shapour Baktiar som premiärminister. Men Khomeini krävde att shahen skulle avrättas. Folket massmobiliserades mot monarkin och landet kastades in i ett våldsamt kaos. Den Iranska revolutionen startade.
Den 16 januari1979 lämnade Mohammad Reza Pahlavi och hans hustru, Farah Pahlavi, Iran på grund av ökande protester av studenter och imamer. Den 1 februari 1979 kom Khomeini tillbaka till Iran från sin exil i Frankrike. Khomeini skapade en teokratisk stat utan politiska partier. Revolutionärer tog 66 amerikaner gisslan på ambassaden i Teheran (se gisslankrisen i Iran). USA införde en ekonomisk bojkott mot Iran.
När jag lämnar Sveriges gästfria stränder vill jag än en gång till Ers Majestät ge uttryck för min djupt kända tacksamhet. De varma känslor mot Persien som kommit till uttryck hos Ert nobla folk kommer alltid att dröja kvar i mitt minne. Jag bär med mig mycket angenäma minnen från mitt besök i Ert fascinerande land och har en känsla av att Vi har nått fram till bättre förståelse och starkare vänskapsband mellan Våra båda länder.