Lunta (veke)

Grenadjärer med lunta i vänster hand och handgranat i den högre.

Lunta var ett slags veke, vars ände antändes och fördes glödande till krutladdningen i fänghålet – på ett handeldvapen eller en kanon – så att skottet brann av.

Historik

Luntan tillverkades av hamp- eller linblånor, kokta i en lut av gödselvatten, salpeter och pottaska (eller osläckt kalk). Behandlingen gjorde att luntan, när den torkat, kunde brinna med fast glöd. Arkebuser och musköter hade luntan fastsatt på en hane, som knäppte ner luntans glödända i fänghålet. Hakebössor och kanoner[1] antändes via en stång (luntstake) där luntan var fäst.

Yrkesbenämningen för en som tillverkar luntor var luntmakare.[2] Luntor var brandfarliga och förvarades därför i speciella lunthus. Ett sådant fanns på Kärleksudden på Södra Djurgården.[3]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ ”lunta”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lunta. Läst 5 november 2018. 
  2. ^ ”luntmakare”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/luntmakare. Läst 5 november 2018. 
  3. ^ Björn Hasselblad; Monica Eriksson (1982). Djurgårdsvandringar: villor och andra sevärdheter på Södra och Norra Djurgården: en introduktion till Kungl. Djurgården. Stockholm: Kungliga Djurgårdens förvaltning. sid. 49. Libris 7791397. ISBN 91-970418-0-7 

Källor

  • Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721 s. 260. Anders Larsson. Jengel Förlag, Östersund 2022. ISBN 978-91-88573-43-8
  • Nordisk familjebok
  • SAOB