Latiniserade namn

Latinsering av namn avser den översättning av namn, speciellt på personer, till latin som var allmänt förekommande bland de högre och bildade klasserna från medeltiden[1] till 1700-talet. Anledningen till detta var att det internationella språket under denna period var latin, och, då det man skrev ofta avfattades på latin, så angav man sitt namn "på samma språk" - samtidigt som det även var en statusmarkering. Under 1700-talet tog franskan över som dominerande språk och latiniseringen av namn avklingade därmed.[2]

Latinisering skall inte blandas samman med romanisering, att skriva ett namn eller ord som skrivs med ett annat alfabet translittererat till det latinska alfabetet.

Exempel

Bland latiniserade förnamnsformer märks exempelvis:[4]

  • Carola, femininform av Carolus, latinisering av Karl.
  • Gunilla, latinisering av Gunhild.

Inom biologi

Inom botaniken latiniseras namn på släkten härledda från personnamn i den mening att de ges en feminin ändelse (exempel Adansonia från Michel Adanson, Didierea från Alfred Grandidier)[5], medan artnamn härledda från personnamn, länder eller platser ges antingen en genitivändelse (exempel grandidieri, saharae) eller en adjektivändelse (exempel clusianus efter Carolus Clusius – som i sin tur är en latinsering av Charles L'Escluse, som levde 1526–1609 då latinisering av själva personnamnet var bruklig – suecicus[6], gotlandica)[7].

Se även

Referenser

  1. ^ En ny lag om personnamn, Betänkande av Namnlagskommittén, Stockholm 2013, SOU 2013:35, sid. 138.
  2. ^ De naturliga efternamnen på Statistiska centralbyrån.
  3. ^ Egentligen är det tvärtom: Linné är en försvenskning av Linnaeus.
  4. ^ Namnens urprung och betydelser på Svenska Akademien.
  5. ^ Rekommendationerna 20.A.1.i och 60B i ICN.
  6. ^ "Svensk", efter Suecia latin för "Sverige"
  7. ^ Rekommendationerna 23.A.1 och 60C och 60D i ICN.