Den österrikiske kejsaren var representerad av en vicekung i området. Denne utsågs av det österrikiska hovet i Wien och var bosatt både i Milano och i Venedig.
Kungariket Lombardiet-Venetiens förste monark var kejsar Frans II, som regerade från 1815 fram till sin död 1835. Hans son kejsar Ferdinand I regerade från 1835 till 1848. Han blev den siste kungen av Lombardiet-Venetien att krönas med järnkronan den 6 september 1838. Kronan skickades därefter till Wien efter förlusten av Lombardiet1859 (där kronan hade förvarats i katedralen i Monza). Den sändes dock tillbaka till Italien efter Österrikes slutgiltiga förlust av den sista delen av kronlandet, vid förlusten av Venetien år 1866. Lombardiet-Venetiens siste monark från 1848 fram till år 1866 var kejsar Frans Josef I.
Återstående delar av kronlandet, Mantua och Venetien, tillföll också de till kungariket Italien i efterdyningen av Tyska enhetskriget. Det skedde år 1866 vid Pragfreden. Också detta område avträddes först formellt till Frankrikes kejsare, som i sin tur gav området till kungariket Italien den 19 oktober. En folkomröstning markerade den italienska annekteringen den 21-22 oktober 1866.
I utbyte fick Frankrike, enligt ett tidigare hemligt avtal, staden Nizza, det vill säga den nuvarande staden Nice, som då kunde anses som en italiensk stad och som hade styrts av kungariket Sardinien och dess föregångare. Frankrike fick dessutom några mindre delar av det gamla hertigdömet Savojen i Alperna.