Kristi gisslandeKristi gisslande är en episod i Nya testamentets berättelse om Jesu lidande och död, beskriven i Johannes- (kapitel 19:1), Matteus- (kapitel 27:26), Markus- (kapitel 14:65) och Lukasevangeliet (kapitel 22:63–65). "Gissla" betyder piska eller slå med gissel; det romerska gisslet, flagellum, hade taggar av ben eller metall som rev upp fångens rygg. Efter att ha tillfångatagits i Getsemane efter Judas Iskariots svek fördes Jesus av översteprästen Kajafas män till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Denne fann honom dock inte skyldig till något brott och med hänvisning till den judiska seden att frige fångar vid påsken föreslog han därför att Jesus skulle friges. Förutom Jesus fanns också Barabbas, en beryktad rövare, i romersk fångenskap. Översteprästen och hans anhängare skanderade då att Barabbas skulle friges, inte Jesus. Pontius Pilatus förklarade sig oansvarig för beslutet ("tvådde sina händer"), men frigav Barabbas och beslöt korsfästa Jesus. Tortyr föregick normalt en avrättning och i Matteusevangeliet skildras:
I konstenKristi gisslande är ett vanligt motiv i den västerländska konsten. Motivet saknas i den fornkristna konsten men blir vanligt under renässansen och barocken. Vanligen avbildas Kristus bunden vid en kolonn och konstverken benämns ibland Kristus vid kolonnen. Kolonnen är en av de så kallade passionsredskapen (Arma Christi) och flera kyrkor hävdar att de äger sådana reliker, däribland Santa Prassede i Rom. På huvudet avbildas Kristus ofta med en törnekrona.
Källor |