Koboltmes
Koboltmes[2] (Cyanistes teneriffae) är en fågel inom familjen mesar som lever i Nordafrika och i Kanarieöarna.[3] Den förekommer i Nordafrika österut till Libyen samt i Kanarieöarna. Den är närbesläktad med blåmesen och behandlades länge som en del av denna, men urskiljs numera vanligen som egen art. Beståndet anses vara livskraftigt. Utbredning och systematikKoboltmesen är en stannfågel i Nordafrika från Marocko till Libyen samt i Kanarieöarna. Den delas in i sju underarter med följande utbredning:[3]
Utbrytning från blåmesenTidigare behandlades koboltmesen som en underart till blåmes (Cyanistes caeruleus). 2003 meddelade Sveriges ornitologiska förening (numera BirdLife Sverige) att populationerna av blåmes som häckar på Kanarieöarna och i nordvästra Afrika skulle brytas ut ur blåmeskomplexet och kategoriseras som en egen art på grund av skillnader i morfologi, läte och genetiska data som visar att den europeiska blåmesen faktiskt står närmare azurmesen än de afrikanska populationerna.[4] Ytterligare uppdelning i flera arter?Ytterligare DNA-studier visar att koboltmesen koloniserat Kanarieöarna från Nordafrika hela tre gånger.[5] Populationerna i Libyen (cyrenaicae) och den på ön La Palma (palmensis) utgör rester av en tidig population, de på de centrala öarna (ombriosus, teneriffae och hedwigae) utgör rester av en andra våg och degener en tredje sentida invasion av ultramarinus. Dessa resultat i kombination med morfologiska skillnader har tagits som argument för att dela in koboltmesen i fyra arter. Andra studier visar också att skillnaderna mellan degener och ultramarinus är obetydliga.[6] Båda dessa forskningsresultat har dock ännu inte lett till några förändringar hos de större internationella taxonomiska auktoriteterna.[3][7] Utseende och lätenKoboltmesen är till formen och dräkten lik blåmesen, men är något mindre och mörkare: svartblå skarpare avgränsad hjässa, gråblå rygg utan inslag av grönt och ultramarinfärgad vinge. Populationerna på Kanarieöarna saknar även det vita vingbandet som både blåmes och koboltmes i Nordafrika har. Lätena skiljer sig också, vissa ska påminna om talgoxe, andra om tofsmes.[8] De olika underarterna skiljer sig huvudsakligen åt genom färgtonen på fjäderdräkten och hur pass tydliga teckningarna är:[9]
LevnadssättKoboltmesen hittas i olika typer av skogsmiljöer, alltifrån lagerskogar och stånd med trädljung till bergsbelägna tallskogar samt parker och trädgårdar, framför allt där det finns fruktträd. På La Palma är den tydligen begränsad till tallskog och ses endast tillfälligt i undervegetation i lagerskogar. På de torrare öarna Fuerteventura och Lanzarote häckar den mestadels i lågväxande buskskogar med Tamarix och Phoenix samt i frodig vegetation i gräsrika områden.[9] FödaKoboltmesen ses enstaka, i par eller i smågrupper. Den är ofta lätt att komma nära där den födosöker på alla nivåer i träd och buskage. Födan är dåligt känd men tros inte skilja sig nämnvärt från blåmesen, bortsett från ett möjligen större intag av små fjärilar, spindlar och skalbaggar.[9] HäckningKoboltmesen häckar mellan februari och juli, möjligen också oktober–januari. Boet liknar blåmesens, en skål av mossa tallbarr, blad och fjädrar som placeras upp till tre meter ovan mark i ett hål i ett träd, i en klippskreva, en mur eller i en holk, eller direkt på marken. Däri lägger den tre till sex ägg.[9] Status och hotArten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Arten beskrivs som vanlig på Teneriffa och Gran Canaria, men fåtalig och lokalt förekommande på Fuerteventura och Lanzarote.[9] På Fuerteventura uppskattades beståndet 2001 till 366–1718 individer.[9] ReferenserNoter
Övriga källor
Externa länkar
|