|
Kaktusvråk
Kaktusvråk[2] (Parabuteo unicinctus) är en amerikansk rovfågel i familjen hökar.[3] Ovanligt för hökfåglar är den känd för att jaga kooperativt. Utseende och lätenKaktusvråken är en medelstor (45–59 cm) rovfågel med en form mellan en vråk och en hök: kraftig kropp med breda men relativt korta och rundade vingar och bred men lång stjärt. Benen är långa och gula. Fjäderdräkten är övervägande mörk med vit stjärtbas, svart subterminalt band och vit stjärtspets. Karakteristiskt är också kastanjebruna skuldror och lår. Lätet är ett mycket hårt och skrovligt skri, "raaaaaaaaak".[4]  Utbredning och systematikKaktusvråken har ett mycket stort utbredningsområde, från USA i norr till Chile i söder. Den är populär bland falkenerare runt om i världen varför det finns förrymda exemplar utanför dess naturliga utbredningsområde. Arten delas in i två underarter med följande utbredning:[5]
.jpg) SläktskapTidigare placerades kaktusvråken som ensam art i släktet Parabuteo. Genetiska studier visar dock att den är systerart till vitgumpad vråk som traditionellt placeras i Buteo.[6][7] Denna gör numera kaktusvråken sällskap i släktet. LevnadssättKatusvråken föredrar torra, främst öppna biotoper, som grässlätter med utspridda träd, ofta nära vatten och kärr. Den jagar genom att glidflyga lågt över marken.[5] Föda och födosökKaktusvråken skiljer sig ifrån andra rovfåglar genom att jaga i grupp. Gruppen sitter ofta på höga kaktusar eller klippor och spanar efter byten. Varje grupp består av ett par, med en dominant hona tillsammans med andra individer. Kaktusvråken jagar smådjur som kaniner, råttor och sorkar men även större fåglar. Huvudfödan är dock ormar och ödlor.[5] HäckningBoet placeras högt uppe i ett träd eller på en klippa. Honan lägger ett till två ägg. Oftast överlever bara en unge, eftersom den större och starkare ungen oftast dödar och äter den mindre. Ungen påbörjar att träna vingarna efter cirka 17 dagar men lämnar inte boet förrän efter cirka 40 dagar. Honan fortsätter sedan att mata ungen i ytterligare två månader tills den kan jaga själv.[5] Status och hotArten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Noter
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
