sv Joe-Max Moore

	Joe-Max Moore
Personlig information
Födelsedatum	23 februari 1971 (53 år)
Födelseort	Tulsa, USA
Längd	170 cm
Lateralitet	Högerfotad
Position	Anfallare
Juniorlag
1989–1992	UCLA Bruins
Seniorlag*
Landslag
	* Antal matcher och mål i seniorlag räknas endast för de inhemska ligorna.

Joe-Max Moore, född 23 februari 1971 i Tulsa, är en amerikansk före detta fotbollsspelare. Han har under karriären spelat för klubbar i Tyskland, USA och England. För USA:s landslag gjorde han 100 landskamper mellan 1992 och 2002.^[2] Han valdes in i National Soccer Hall of Fame 4 april 2013.^[3]

Karriär

Klubblag

Efter high school valde Joe-Max Moore att spela med UCLA Bruins i NCAA där han spelade tillsammans med de blivande landslagsspelarna Brad Friedel, Chris Henderson och Cobi Jones. Efter college flyttade Moore till tyska FC Saarbrücken där han gjorde 13 mål på 30 ligamatcher. Säsongen 1995/1996 såldes han vidare till FC Nürnberg där han vann den interna skytteligan med åtta mål på 27 matcher.^[4]

1996 när Major League Soccer precis hade startat värvades Moore till New England Revolution.^[5] Under sina fyra år i klubben blev han klubbens bästa målskytt och blev 1999 uttagen i All-Starlaget.

I november 1999 skrev Moore på för engelska Everton.^[6] Hans karriär i England började bra med fem mål på de fem första matcherna i hans nya klubb,^[7] men målen uteblev efter det och i december 2002 sades hans kontrakt upp.

Joe-Max Moore återvände till USA och New England Revolution 2003. Efter att ha spelat regelbundet säsongen 2003 gjorde han bara tre matcher året efter innan han ådrog sig en knäskada. Han planerade att återkomma till fotbollen till 2005 års säsong men skadade återigen knäet under försäsongsträningen. Han opererades 25 januari 2005 och två dagar senare meddelade han att fotbollskarriären var över.^[8] Moore gjorde totalt 111 poäng (41 mål, 35 assister) för Revolution, vilket var rekord tills Taylor Twellman slog det 2007.

Landslag

Joe-Max Moore gjorde debut för USA:s landslag 3 september 1992 i 2-0-segern mot Kanada. Han deltog i tre VM-slutspel; 1994, 1998 och 2002.^[9] I sin sista landskamp mot Polen under VM 2002 blev han den sjätte amerikanen att spela 100 landskamper.^[10]

Internationella mål

Nr	Datum	Spelplats	Motståndare	Mål	Resultat	Tävling
1	30 januari 1993	Tempe, USA	Danmark	2–2	2-2	Vänskapsmatch
2	9 april 1993	Riyadh, Saudiarabien	Saudiarabien	1–0	2–0	Vänskapsmatch
3	14 november 1993	Mission Viejo, USA	Caymanöarna	2–0	8–1	Vänskapsmatch
4	14 november 1993	Mission Viejo, USA	Caymanöarna	8–1	8–1	Vänskapsmatch
5	5 december 1993	Los Angeles, USA	El Salvador	2–0	7-0	Vänskapsmatch
6				3–0
7				6–0
8				7–0
9	7 maj 1994	Fullerton, USA	Estland	4–0	4–0	Vänskapsmatch
10	22 juli 1995	Maldonado, Uruguay	Colombia	1–4	1-4	Copa América 1995
11	8 oktober 1995	Washington, D.C., USA	Saudiarabien	2–3	4-3	Vänskapsmatch
12	13 januari 1996	Anaheim, USA	Trinidad och Tobago	3–1	3–2	Gold Cup 1996
13	30 augusti 1996	Los Angeles, USA	El Salvador	1–0	3–1	Vänskapsmatch
14	30 augusti 1996	Los Angeles, USA	El Salvador	3–1	3–1	Vänskapsmatch
15	24 november 1996	Port of Spain, Trinidad och Tobago	Trinidad och Tobago	1–0	1–0	Kval till VM 1998
16	22 januari 1997	Pasadena, USA	Danmark	1–2	1–4	Nike US Cup 1997
17	1 februari 1998	Oakland, USA	Kuba	3–0	3-0	Gold Cup 1998
18	11 mars 1999	Los Angeles, USA	Guatemala	2–0	3-1	Nike US Cup 1999
19	13 juni 1999	Washington, D.C., USA	Argentina	1–0	1-0	Vänskapsmatch
20	30 juli 1999	Guadalajara, Mexiko	Tyskland	2–0	2-0	Confederations Cup 1999
21	16 augusti 2000	Foxborough, USA	Barbados	3–0	7-0	Kval till VM 2002
22	16 augusti 2000	Foxborough, USA	Barbados	7–0	7-0	Kval till VM 2002
23	7 oktober 2001	Foxborough, USA	Jamaica	1–0	2-1	Kval till VM 2002
24	7 oktober 2001	Foxborough, USA	Jamaica	2–1	2-1	Kval till VM 2002