Efter studier vid akademin i Toulouse kom Ingres 1797 till Davids ateljé och senare till École des Beaux-Arts i Paris. På 1806 års salong väckte hans porträttNapoleon I på kejsartronen uppmärksamhet och fick ogynnsam kritik, något som Ingres fick finna sig ifrån kritiker under hela sitt liv.
Under en svår period efter hans gynnares, familjen Bonapartes, fall blev tecknade porträtt den främsta inkomstkällan, och han bodde 1806–1820 i Rom, därefter 1820–1824 i Florens. 1824 återvände Ingres till Paris, invaldes i akademin (1825) och kunde öppna en framgångsrik ateljé. 1834 återvände han för en tid till Rom men flyttade 1841 åter tillbaka till Paris.[5] Omkring 1840 hade han blivit en av allmänheten hyllad person och blev slutligen senator.
Ingres var målaren av en ideal verklighet. Han sökte förena ett sanningssökande, som kommer till uttryck i konturen, en reliefliknande uppbyggnad, rena linjer och en perfekt teknik, starkt påverkade av den italienska skolan och David, med sin tids romantiska strömning, vilken han inte kunde undfly. Senare fann Ingres inspiration i renässansensmåleri. Hans stora förebilder var Rafael, Tizian och Holbein. Harmoni, djärva kompositioner och en fin ytbehandling, särskilt i karnationen, är väsentliga kännetecken.
De förnäma damerna i Ingres porträtt är ofta tyngda av guldkedjor, utstyrda för att accentuera yppigheten i välrundade skuldror och fylliga armar och ofta poserande mot speglar som för att antyda att så dyrbara och ljuvliga objekt borde såväl bli sedda som smekta i sin helhet. Madame Moitessier, klädd i svart spets och tyll och med rosor i håret, utstrålar en drivhusliknande yppighet där hon står framför en damast- eller sidentapet i en violblå nyans. Den junoniska madame Moitessier föll Ingres i smaken, och han målade henne som vore hon en outgrundlig gudinna med armarna i vad som nästan, men betecknande nog inte till fullo, är pudicagesten hos en antik Venus.
Trots att Ingres hade många elever, fick han inga efterföljare av betydelse. Först Degas visade att han hade förstått Ingres klassiska teckning.
^Jules Moiroux, Le cimetière du Père-Lachaise, 1908, s. 199, läs online.[källa från Wikidata]
^Henry Jouin, La sculpture dans les cimetières de Paris, vol. 3e série, tome 13, Nouvelles archives de l’art français, 1897, s. 109.[källa från Wikidata]