Itureen

Itureen (latin Iturea) var under de hasmoneiska, herodianska och romerska perioderna en region i Israel. Dess närmare läge är omtvistat, och det nämns bara en gång i Bibeln,[1] medan folkslagets namn, itureer (grekiska Ἰτουραῖοι eller Ἰτυραῖοι) påträffas i historiska källor. De sistnämnda nämns först av Eupolemus som en av de stammar som erövrades av Kung David,[2] och därefter av Strabon, Plinius den äldre, Josefus, med flera, vilka anser itureerna som ett arabiskt (nabateiskt) folkslag. De var kända för romarna som ett rovgirigt folk,[3] och uppskattades av dem för sin stora skicklighet i bågskytte.[4] Itureerna erövrades av den hasmoneiska kungen Alexander Jannaeus och tvingades konvertera till judendomen.[5]

Många kristna teologer, bland dem Eusebius,[6] placerar med beaktande av den ovannämnda passagen i Lukas Itureen nära Trachonitis, men detta verkar strida mot alla historiska källor. Enligt Josefus[7] låg det itureiska riket norr om Galileen, och 105 f.Kr. annekterade Aristobulus I, efter att ha besegrat itureerna, en del av landet till Judeen, och påtvingade invånarna judendom. Strabon[8] anser att itureernas landområde ingår i Ptolemaios, son till Mennaeus rike, vars hov låg i Chalkis (?) och som regerade 85 - 40 f Kr. Ptolemaios efterträddes av sin son Lysanias, som av Dio Cassius[9] kallas "Kung över itureerna". Omkring 23 f.Kr. föll Itureen med angränsande provinser i händerna på en hövding vid namn Zenodorus.[10] Tre år senare, efter Zenodorus död, gav Augustus Itureen till Herodes den Store, som i sin tur testamenterade det till sin son Philip.[11]

Att Itureen låg i närheten av berget Libanon bekräftas av en inskrift från omkring år 6 e.Kr.[12] där Q. Aemilius Secundus berättar att han sände Quirinius till itureerna vid berget Libanon. År 38 gav Caligula Itureen till en viss Soemus, som av Dio Cassius[13] och Tacitus[14] kallas "Kung över itureerna". Efter Soemus död år 49 införlivades hans rike med provinsen Syrien[15]. Efter detta införlivande bistod itureerna den romerska armén med soldater, och beteckningar som "Ala I. Augusta Ituræorum" och "Cohors I. Augusta Ituræorum" nämns i inskrifter.[16]

Etymologi

Flera härledningar av namnet Iturea har föreslagits:

  1. John Lightfoot föreslog att en möjlig härledning är från orden hittur (förmögenhet), chitture (lya) eller ordet för "kröning" (d.v.s. "ittur), eller tio (d.v.s.. roten"-th-r) om Dekapolis ("tio städer"). Han ansåg det sista vara det minst sannolika och föredrog härledningen från chitture, som beskrev landskapet.[17]
  2. William Muir föreslog att namnet kan härledas från Jetur (hebreiska Yetur), ett av de tidigare hagaritläger som hade erövrats av israeliterna under Sauls tid,[18], men i Josefus där båda namnen nämns, stavas Jetur (Ietour-) på grekiska annorlunda än Iturea (Itour-).
  3. Smith's Bible Dictionary försöker likställa det moderna arabiska namnet på regionen, Jedur, med såväl Jetur som Iturea, men den arabiska bokstaven j motsvaras av hebreiska g, inte y, och den arabiska bokstaven d motsvarar inte heller hebreiska eller grekiska t. Därför är den traditionella uppfattningen att Jedur motsvarar bibliska Gedor.

Källor

  • Denna artikel är maskinöversatt från Jewish Encyclopedia, utgåva 1901-1906, (nu fri från copyright), och tolkad av Wikipedia med reservation för missförstånd p.g.a. ofullkomligheter i förlagan.

Noter

  1. ^ Lukas III. 1. 1.
  2. ^ Eusebius: Præparatio Evangelica, IX. 30.
  3. ^ Cicero: Philippics, II. 112.
  4. ^ Cæsar, Bellum Africanum, 20.
  5. ^ Flavius Josephus: Antiquitates Judaicae, i Flavii Iosephi opera, red. B. Niese, Weidmann, Berlin 1892, bok 13, 9:1
  6. ^ Onomasticon, red. Lagarde, sidorna 268, 298.
  7. ^ Josephus, XIII. 11, § 3.
  8. ^ Strabon: Geographica, XVI. 2, § 10 , s. 753
  9. ^ Dio Cassius: Historia Romana XLIX. 32
  10. ^ Josephus, LCXV. 10, § 1, dito, BJ I. 20, § 4
  11. ^ Josephus, XV. 10, § 3
  12. ^ Ephemeris Epigraphica, 1881, pp. 537-542
  13. ^ Cassius, LIX. 12
  14. ^ Tacitus: Annaler, XII. 23
  15. ^ Tacitus, LC
  16. ^ Ephemeris Epigraphica, 1884, s. 194
  17. ^ John Lightfoot, A Commentary on the New Testament from the Talmud and Hebraica, Cambridge och London, 1658-1674, Chorographical Notes, Chapter 1: Of the places mentioned in Luke 3, Iturea
  18. ^ William Muir, Esq: The Life of Mohamet, 4 volymer, Smith, Elder & Co, London 1861