|
Ingeborg av Danmark (svensk prinsessa)
Ingeborg Charlotta Carolina Fredrike Lovisa av Danmark, född 2 augusti 1878 i Köpenhamn, död 11 mars 1958 i Stockholm, var en dansk och svensk prinsessa, dotter till Fredrik VIII av Danmark och drottning Louise (dotter till Karl XV) och gift med sin mors kusin prins Carl av Sverige (son till Oscar II), 1897. BiografiTidiga år som dansk prinsessa Prinsessan Ingeborg av Danmark föddes den 2 augusti 1878 på sina föräldrars sommarresidens, Charlottenlunds slott, beläget vid stranden av Öresund 10 kilometer norr om Köpenhamn på ön Själland i Danmark.[1] Hon var det femte barnet och den andra dottern till kronprins Fredrik och kronprinsessan Louise av Danmark.[2] Hennes far var den äldsta sonen till kung Christian IX och drottning Louise av Danmark, medan hennes mor var den enda dottern till kung Karl XV och drottning Louise av Sverige och Norge. Hon döptes med namnen Ingeborg Charlotte Caroline Frederikke Louise[a] och var vanligtvis känd som prinsessan Ingeborg.[1]  Prinsessan Ingeborg hade sju syskon, varav de två äldsta var prins Christian (den blivande kungen Christian X av Danmark) och prins Carl (den senare kungen Haakon VII av Norge).[2] Hon växte upp med sina syskon i föräldrarnas residenspalats, Frederik VIII:s palats[b] på Amalienborg i Köpenhamn, och i familjens sommarresidens Charlottenlunds slott lite norr om Köpenhamn. I motsats till den vanliga praxis i den tid, där de kungliga barnen uppfostrades av guvernanter, uppfostrades barnen av kronprinsessan Louise själv. Prinsessan Ingeborg och hennes syskon fick en privat utbildning som präglades av kristen dominans, och var kännetecknad av stränghet, plikt och ordning. Kronprinsessan Louise beskrivs som en "god husmor av borgerlig typ" och ska ha varit sträng men omsorgsfull. Prinsessan Ingeborg växte upp till en vänlig, sorglös och kvick ung kvinna. Familjen levde ett tillbakadraget liv och hade tack vare arvet efter Louises morföräldrar mycket god ekonomi. Förlovning och vigsel I maj 1897 förlovades prinsessan Ingeborg vid 18 års ålder med sin mors kusin, den 36-årige prins Carl, hertig av Västergötland.[4] Det var länge en offentlig hemlighet, att kronprinsessan Louise ville få en av sina döttrar gift med någon ur det svenska kungahuset, och detta lyckades även ordnas. Vid guldbröllopet 1947 sade maken, att deras fäder hade arrangerat äktenskapet, och vid middagen tillade Ingeborg själv: "Jag gifte mig med en fullständig främling!".[5] Trots att äktenskapet var arrangerat motsvarade resultatet prinsessan Ingeborgs personliga önskemål, och efter bröllopet konstaterade hon: «Jag har bett till Gud i ett helt år om att få Carl.»[6] Bröllopet firades den 27 augusti 1897 i Christiansborgs Slottskyrka i centrala Köpenhamn.[1] Bland bröllopsgästerna fanns medlemmar av de danska och svenska kungafamiljerna samt brudens fastrar, änkekejsarinnan av Ryssland och prinsessan av Wales.[7] Efter bröllopet seglade det nygifta paret med danska kungaskeppet, hjulångaren Dannebrog, till Lübeck, varefter de tillbringade smekmånaden i Tyskland.[7] Prinsessa i Sverige Vid ankomsten till Sverige gjorde hon succé. Äktenskapet sågs genast som positivt från allmänt håll eftersom Ingeborg var dotterdotter till den populäre Karl XV. Ingeborg blev också omtyckt bland både familj och allmänhet i Sverige för sitt glada, humoristiska och informella sätt. Kung Oscar kallade henne familjens "lilla solstråle". Det sades om henne att av alla utländska prinsessor ingifta i det svenska kungahuset var hon den som skulle ha passat bäst till svensk drottning. Under de första tio åren i Sverige, från sitt giftermål 1897 till Gustav V:s tronbestigning 1907, uppfyllde hon också drottningens roll vid officiella ceremonier. Hennes representationsplikter blev många, eftersom drottning Sofia vid denna tid sällan visade sig offentligt och kronprinsessan Victoria tillbringade sin mesta tid utomlands för sin hälsas skull. Hon blev en populär medelpunkt i sällskapslivet för sin slagfärdighet och spirituella konversation, och ansågs utföra representationen värdigt men samtidigt publikvinnande. År 1908 åtföljde hon och hennes make prins Wilhelm till hans bröllop med storfurstinnan Maria Pavlovna i Sankt Petersburg, där Ingeborg hade möjlighet att träffa sin faster änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och sin kusin tsar Nikolaus II av Ryssland.  Trots att äktenskapet var arrangerat, blev det mycket lyckligt, och hennes och Carls relation beskrevs som harmonisk.[8] De levde ett intimt och informellt familjeliv med sina barn och kallades allmänt "den lyckliga familjen". Barnen uppfostrades enkelt och praktiskt och fick lära sig också enkla hushållsuppgifter: bland deras leksaker fanns en riktig spis, där de också fick laga riktig mat. Ingeborg ska ha lättat upp stämningen i umgänget med makens officerskolleger och deras fruar med sitt smittande glada humör. Vid de ekonomiska svårigheter paret genomgick 1922–1924, på grund av att den danska bank där hon placerat sitt fädernearv oväntat gick omkull, berömdes hon för sitt positiva sätt. Ingeborg var intresserad av sport, bland annat skridskoåkning. Vid bilutställningen i Stockholm 1903 gjorde hon tillsammans med kronprinsen en spontan demonstrationstur runt arenan med en bil från Scania. Ingeborgs främsta intresse var familjelivet och genom de många tidningsreportagen från hennes hemliv blev hon känd som maka och mor och var länge den populäraste medlemmen av det svenska kungahuset.  År 1905 föreslogs Ingeborg och Carl till norskt kungapar då unionen med Sverige blev upplöst, men Carl avböjde erbjudandet. I stället blev hennes bror vald till norsk monark. Ingeborg ska ha hanterat den besvärliga situationen som både dansk och svensk prinsessa under tiden för unionsupplösningen väl. Som medlem av svenska kungahuset och syster till både norska och danska monarken kunde hon jämna ut misstämningen mellan de tre kungahusen efter krisen. Politiskt hade Ingeborg liberala intressen och sympatiserade med samförståndsorientering mot mitten. Hon ogillade Hammarskjölds regering, var emot regeringen Edéns avgång och fördömde 1918 "de konservativa tidningarnas hetsartiklar". Under andra världskriget 1940–1945 mörklade hon det fönster i sin bostad på Hovslagargatan 5 som vette mot den tyska legationen i Stockholm, en demonstration som blev allmänt uppmärksammad. Hon var ordförande för Sällskapet Barnavård från dess tillkomst till sin död. Anfäder
Kommentarer
ReferenserNoter
Källor
Vidare läsningExterna länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||
