|
Heinkel He 177 Greif
Heinkel He 177 Greif var ett tyskt tungt bombflygplan som användes under andra världskriget. Planet designades av Siegfried Günter enligt en specifikation från Reichsluftfahrtministerium 1938. Flygplanet kan sägas vara en motsvarighet till USA:s B-29. Båda konstruerades för lång räckvidd och med moderniteter som tryckkabin. Flygplanet karaktäriseras av flera avancerade konstruktionslösningar. I stället för att förse konstruktionen med fyra enkla motorer byggdes motorerna ihop två och två. Denna konstruktion var inte problemfri och flera spontana motorbränder gav planet öknamnet "brinnande likkistan". En del av den defensiva beväpningen placerades i fjärrkontrollerade torn. Offensiv beväpning var bland annat målstyrda glidbomber samt dito attackrobotar. Första flygningen med prototypen var tvungen att avbrytas då motortemperaturen steg hastigt och oroväckande vibrationer i konstruktionen upptäcktes. Efter att den andra prototypen havererat omdesignades stjärtpartiet. Den femte prototypen var den första att bära vapen. Detta plan förolyckades på grund av motorbrand. Efter denna olycka byggdes ytterligare tre prototyper. 1942 kom den första produktionsvarianten från fabriken, Arado byggde 130 plan i fyra undervarianter (He 177A-1/R1 - He 177A-1/R4). Under första halvan av 1944 deltog plan stationerade i Tyskland och Frankrike i operation Steinbock, en bombräd mot brittiska mål. På grund av bränslebrist och koncentrationen på jaktplansproduktion drogs så gott som alla He 177 ur aktiv tjänst under 1944. Ett av dessa plan skickades till Letov i Prag där det modifierades för att kunna bära den tyska atombomben (som aldrig färdigställdes). UtvecklingGeneral Walther Wever som var Oberkommando der Luftwaffes första chef för generalstaben var en tidig tysk förespråkare av strategiska bombplan för att kunna nå mål i det inre av Sovjetunionen.[1] Hans första förfrågan för strategiska bombplan, Uralbomber projektet resulterade i 6 prototyper, tre av Dornier Do 19 och tre av Junkers Ju 89 som alla färdigställdes 1936. Walther Wevers död och RLM:s utfärdande av en ny förfrågan för ett strategiskt bombplan, kallad Bomber A, båda den 3 juni 1936 dödade i praktiken Uralbomber projektet innan prototyperna hade provats. Bomber A specifikationen krävde ett bombplan som kunde bära en bomblast på 1000 kg med en hastighet på 500 km/h, till en räckvidd på 5000 km. För att kompensera för dåtidens bombsikten vars precision var bristande vid bombfälling från hög höjd, skulle det nya bombplanet kunna fälla bomber i dykanfall.[2] Heinkel lämnade in det enda fullständiga designförslaget och tilldelades utvecklingskontraktet för Bomber A den 16 oktober 1936 och projektet fick den interna beteckningen P 1041. Utvecklingen leddes av tvillingbröderna Siegfried och Walter Günter. Bröderna tog med sig ett par koncept från utvecklingen av spaningsflygplanet Heinkel He 119, det första var motorn Daimler-Benz DB 606 som bestod av två parkopplade Daimler-Benz DB 601 som gav en effekt på över 2000 hk, det andra var kylsystem som byggde på ytmonterade förångare.[3] Varianter
Användare
KällorNoter
Tryckta källor
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
