Glauconycteris egeria[2][3] är en fladdermusart som först beskrevs av Thomas 1913. Glauconycteris egeria ingår i släktet Glauconycteris och familjen läderlappar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Arten når en absolut längd av 85 till 94 mm, inklusive en 35 till 48 mm lång svans samt en vikt av 5,5 till 7,5 g. Den har 37 till 39 mm långa underarmar, en vingspann av 270 till 291 mm och 12 till 19 mm stora öron.[6] Pälsen har en enhetlig brun färg och dessutom är flygmembranen mörkbrun. Öronen är ungefär trekantiga med avrundade kanter. Dessutom är kraniet större vad som skiljer arten från Glauconycteris beatrix och Glauconycteris poensis.[7]
Denna fladdermus förekommer i centrala Afrika från Kamerun över norra Kongo-Brazzaville och norra Kongo-Kinshasa till västra Uganda. Habitatet är antagligen skogar i låglandet.[1]
Källor
- ^ [a b] Jacobs, D., Cotterill, F.P.D. & Taylor, P.J. 2008 Glauconycteris egeria Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 december 2015.
- ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., Glauconycteris egeria
- ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (20 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/chalinolobus+egeria/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- ^ Kingdon, Jonathan (2013). ”Glauconycteris egeria” (på engelska). Mammals of Africa. "4". A & C Black. sid. 569. ISBN 9781408122549
- ^ ”Thomas originalbeskrivning” (på engelska). Kopia i African Chiroptera Report 2015. 1901. sid. 2861. Arkiverad från originalet den 16 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160716204009/http://africanbats.org/Documents/ACR/2015/ACR_2015_Appendix_3.pdf. Läst 23 januari 2019.