Begreppet “getto” har varit i allmänt bruk under åtminstone femhundra år och har sitt ursprung i Italien. Ordets etymologi är osäker. Det finns knapphändig information om att ordet går att härledas till det italienska ordet borghetto; ett “litet kvarter”. En teori är att ordet kommer från det italienska ordet gietto, benämningen på ett kanongjuteri i Venedig som låg nära intill den första judiska bosättningen. De judiska historikerna Heinrich Graetz (1817–1891) och Abraham Berliner (1833–1915) misstänkte att ordet härstammar från det venetianska gheta, vilket betyder just kanongjuteri. Det är inte ovanligt att namnet på en specifik plats sprider sig och utvecklas till ett fenomens allmänna beteckning. [4]
Historiskt
Segregation i städer har förekommit sedan långt tillbaka. Babylon i forntida Mesopotamien var indelad i kvarter. De yttre kvarteren var tillgängliga för alla och de inre endast för makten – kungligheterna och prästerna. I de senare medeltida städerna såg flera städer ut på liknande sätt. Stadskärnorna beboddes av rika och de yttre områdena beboddes av fattiga. I Sveriges landsbygder bodde självägande bönder längs bygatan, medan jordbrukets underklasser bodde i gränsområdet mellan skog och jordbruksmark, i byns utkanter.[5]
Getton för judar upprättades under senmedeltiden men segregerade judiska samfälldheter fanns redan under antiken. Ordet sägs komma från Venedig, där stadens judiska befolkning från 1516 tvingades att leva på en liten ö i stadsdelen Cannaregio där det tidigare legat ett gjuteri, gheto på venetianska. Andra förklaringar för ordet som framlagts är att det kommer ifrån italienskans borghetto, litet grannskap, eller från det hebreiska ordet get. De påtvingade gettona avvecklades som ett resultat av upplysningen från mitten av 1700-talet. Kända getton fanns även i bland annat Rom och Prag.
Under andra världskriget
Under andra världskriget inrättade nazisterna omkring 1200 getton för judar, men även för romer.[6] De var tyskarnas första steg att få kontroll över judarna genom att separera dem från den icke-judiska befolkningen. År 1942 påbörjades genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen” - judarna fördes över till förintelseläger och gettona avvecklades efterhand. De mest kända gettona låg i Warszawa, Łódź, Kraków, Lwów, Białystok, Vilnius och Riga.[7]
I dag
Begreppet getto eller ghetto har i idag en delvis annorlunda definition än vad det har haft historiskt. I boken "Ghettot- som geografisk, historisk och sociologisk företeelse" av Tommy Book och Jonas Stier beskrivs begreppets nutida definition som en plats där människor som "saknar eller avviker från majoritetens etniska och kulturella tillhörighet" är bosatta. Dessa människor delar en "ofördelaktig socioekonomisk situation, ett otillräckligt kulturellt och socioekonomiskt kapital för att bo någon annanstans eller en låg social status, jämfört med det omgivande samhällets medlemmar." Därför har begreppet, i vid bemärkelse, blivit ett uttryck för marginalisering och segregation i samhället.[8] Ordet getto har dock en begränsad användning i Sverige. Bland annat polisen talar om utsatt område för att beskriva ett "geografiskt avgränsat område som karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället"[9].
Stockholmsregionen har sedan en lång tid tillbaka haft bestämda boendemönster; dessa präglas av en etnisk och klassmässig segregation.[14]Lugnets industriområde beskrivs som Stockholms sista kåkstad och revs i omgångar för att ge plats åt bostäder. Innan rivningen huserade många av Stockholms hemlösa i provisoriskt uppbyggda läger.[14]
^Andersson, Eva, Fransson, Urban (2008). Magnusson Turner, Lena. red. Från Babylon och Chicago till Fittja. "Den delade staden". Umeå. sid. 87-88. Läst 12 mars 2019