|
Göran Liljestrand
Göran Liljestrand, född 16 april 1886 i Masthuggs församling, Göteborg, död 16 januari 1968 i Västerleds församling i Stockholm,[6] var en svensk läkare och farmakolog. Liljestrand var 1927–1951 professor i farmakodynamik och farmakognosi vid Karolinska Institutet. BiografiLiljestrand blev medicine licentiat 1915 och medicine doktor 1917 vid Karolinska institutet, där han förordnades till docent 1917 i fysiologi och 1923 i fysiologi och farmakologi. Inom fysiologin utbildade sig Liljestrand hos Johan Erik Johansson. Han behandlade andningens fysiologi och det respiratoriska gasutbytet (bland annat i dissertationen Untersuchungen über die Atmungsarbeit, 1917[7]), sportens och blodomloppets fysiologi (hjärtats minutvolym under olika förhållanden) o.s.v. Liljestrand arbetade även med farmakologiska frågeställningar, bland annat lungans genomtränglighet för ammoniak efter införande av sådan i blodet, och det är inom det farmakologiska området han är mer känd. Han samarbetade med Ulf von Euler och tillsammans upptäckte de Euler-Liljestrand-mekanismen. Har var från 1918 och i över 40 år sekreterare för Karolinska Institutets Nobelkommitté (ledamot där från 1938). Han blev 1938 även ledamot av Vetenskapsakademien. Liljestrand blev sekreterare Fysiologföreningen i Stockholm (1919) och ledamot av Svenska läkaresällskapets nämnd (1922). Vid den internationella fysiologkongressen i Stockholm 1926 tjänstgjorde Liljestrand som sekreterare. Åren 1918, 1923 och 1925 erhöll han Alvarengapriset av Svenska läkaresällskapet. Göran Liljestrand var far till läkaren och farmakologen Åke Liljestrand. Källor
Noter
|
||||||||||||||||||||||||||||
