Adlercreutz ledsagade 1810 den svenske tronföljaren (Karl XIV Johan) till Stockholm och vann dennes förtroende. Under de följande åren tjänstgjorde han som kunglig kurir och budbärare samt 1813–1814 som kronprinsens personlige adjutant vid den allierade nordarméns stab. Adlercreutz utmärkte sig bland annat i slaget vid Leipzig den 7 oktober 1813, där hans far förde befälet. Han deltog även i norska fälttåget1814.
Diplomati och ämbetsuppdrag
Efter garnisonstjänst i Stockholm begav sig Adlercreutz till Sydamerika, där han 1820 trädde i republiken Colombias tjänst och knöt vänskapsband med Simón Bolivar. Han gjorde en viktig insats vid intagningen av Cartagena 1821 och ingick följande år äktenskap med en spansk officersdotter. Adlercreutz utnämndes 1828 av Bolivar till provinsguvernör, men efter dennes död 1830 blev han utvisad till Jamaica[5] och kunde återvända till Sydamerika först nio år senare. Därefter utsågs han till svensk handelsattaché och generalkonsul i Venezuela, Ecuador och Nya Granada. Från denna tjänst erhöll han avsked 1852.
Personligt
Äktenskap
Adlercreutz gifte sig den 12 november 1822 i Cartagena med donna Maria Josefa Diaz-Granados, dotter till don Nicolas Diaz-Granados och donna Maria Fransisca Panisa.[9] I äktenskapet föddes flera barn, däribland Valentin Adlercreutz.
Viloria de la Hoz, Joaquín (2017). Fredrik Thomas Adlercreutz (1793–1852): en svensk greves militära, ekonomiska och sociala öden och äventyr i Spanskamerika. ISBN 9789175697154
Adlercreutz, Carlos (1970). Fredrik Thomas Adlercreutz 1796–1852: en levnadsteckning. Saltsjöbaden: Släktfören. Adlercreutz. Libris840077
1. Med 1809 års regeringsform infördes § 37 som begränsar adel-, friherr- eller grevskapet till primogenitur. Den äldste manlige bröstarvingen (äldste sonen eller, i brist på söner, närmaste annan manlig ättling) blir då adlig, friherrlig eller greve efter faderns död.