|
Epitafium,_kyrkoherde_i_Leksand_ca_1618-1664,_och_hans_hustru_Margareta_Hansdotter_S%C3%A4broensis,_%27Stormor_i_Dalom%27,_(1594-1657).JPG) Epitafium, plural epitafier, latin epitaphium, av grekiska epitaphios ’hörande till grav’, bildat av epi ’till’ och taphos ’grav’, är en med inskrift försedd minnestavla över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka. Epitafier placeras normalt inte i anslutning till någon grav och tjänar alltså ett annat syfte än till exempel en gravsten. HistorikEpitafier förekommer i romersk-katolska länder sedan 1300-talet. På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram. Under renässansen och barocken kunde epitafierna vara mycket påkostade och rikt utsmyckade. Epitafier ska inte blandas samman med s.k. huvudbaner. Dessa bars i begravningståget och hängdes därefter upp i kyrkan. Ett epitafium, vilket innehöll gravskrift över den döde, placerades efter begravningen i kyrkan, men medfördes aldrig i själva processionen[1]. Bilder
Se ävenReferenser
Noter
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
