Dubbeltrasten är mellan 26 och 29 centimeter lång och väger upp till 140 gram. Den liknar taltrasten, men är större, mer långstjärtad, ljusare i fjäderdräkten och står mer upprätt. I flykten är den kraftfullare och flyger i längre bågar än taltrasten.
Dubbeltrastens rygg och skuldror är gråbruna med olivbrun anstrykning, stjärtens tre yttre pennor är vita i inre kanten mot spetsen samt att de undre vingtäckarna är vita. Halsen, bröstet, buken och undergumpen är vita med svartaktiga runda fläckar. Strupens mitt är dock ofläckad och den har ofta en mörk fläck på vardera sidan av bröstet i ovankanten av vingen.
Delar av den globala populationen är stannfåglar medan de nordligaste häckningsområdena överges på vintern. Arten häckar på höjder upp till 3900 meter över havet.[3]
vanlig dubbeltrast[5]Turdus viscivorus viscivorus – nominatformen häckar i Europa och österut till floden Ob och nordöstra Iran.
Turdus viscivorus deichleri – häckar i nordvästra Afrika, på Korsika och Sardinien.
Turdus viscivorus bonapartei – häckar från östra Sibirien till Centralasien och Himalaya. Övervintrar så långt söderut som norra Indien.
Förekomst i Sverige
Dubbeltrastens bo.
Dubbeltrasten är den största trastfågeln i Sverige. Den häckar i nästan hela Sverige utom i fjälltrakterna och i de nordligaste delarna. I Sverige är den en flyttfågel och en sommargäst mellan april och oktober och den har sina vinterkvarter i södra Europa.
Ekologi
En adult (höger) med två juveniler.
Biotop
Dubbeltrasten trivs bäst i skogsmark, helst hällmarkstallskog med åkerlyckor och gläntor. I södra Europa häckar den ofta i trädgränszonen.
Dubbeltrasten bygger sitt bo tidigt på våren, mer eller mindre högt uppe i träden, av lavar, kvistar och gräs, och den lägger där vanligen fem ägg som är grönvita med violetta och rödbruna fläckar och prickar. Honan ensam ruvar äggen i cirka två veckor. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i drygt två veckor till.
Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 12,2 och 22,7 vuxna individer.[1]
Status i Sverige
Artdatabanken listar dubbeltrasten som livskraftig. Den ökar kraftigt i antal, mellan åren 2011 och 2020 med 44 % och 2001–2020 med över 100 %. Beståndet uppskattades 2018 till 470 000 par.[28]
Trastar har länge varit uppskattad mat och man har funnit benrester i europeiska grottlämningar som dateras till senaste istiden.[29] I Desiderius Erasmus tidiga 1500-talssamling av latinska ordspråk förekommer Turdus malum sibi ipse cacat, (trastens problem den själv utskiter), vilket refererar till att trasten sprider frön till de klibbiga bär som användes för att göra fågellim som i sin tur användes för att fånga fåglar.[30][31]
Redan i den tidiga renässansdikten "The Harmony of Birds", utgiven i mitten av 1500-talet, särskiljs dubbeltrasten, som sjunger "sanctus, sanctus", från taltrasten.[34][35]
Namn
Det vetenskapliga artepitetet viscivorus kommer av latinets viscum som betyder "mistel" och vorare som betyder äta.[36] Ett äldre svenskt namn för dubbeltrast är därför också misteltrast. Det trivialnamnet brukas fortfarande i många språk som exempelvis engelskans "Mistle Thrush", och tyskans och danskans "misteldrossel". Äldre dialektala namn är "gråstare" i Östergötland och "trost" i Värmland.[36]
^Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^Glue, D. E. (1977). Feeding ecology of the Short-eared Owl in Britain and Ireland. Bird Study, vol.24, nr.2, s:70-78.
^Balčiauskienė, L., Juškaitis, R., & Atkočaitis, O. (2005). The Diet of the Tawny Owl (Strix Aluco) in South-Western Lithuania during the Breeding Period. Acta Zoologica Lituanica, vol.15, nr.1, s:13-20.
^Mysterud, I. V., & Hagen, Y. (1969). The food of the Ural owl (Strix uralensis Pall.) in Norway. Nytt. Mag. Zool, vol.17, s:165-167.
^Sackl, P., & Döltlmayer, G. (1996). Zur Siedlungsbiologie und Ökologie des Uhus Bubo bubo im oberen Murtal (Steiermark, Österreich). Abh. Zool.-Bot. Ges. Österreich 129 (1996), s:33-45.
^Swann, R. L., & Etheridge, B. (1995). A comparison of breeding success and prey of the common buzzard Buteo buteo in two areas of northern Scotland. Bird Study, vol.42, nr.1, s:37-43.
^Davis, P. E., & Davis, J. E. (1981). The food of the Red Kite in Wales. Bird Study, vol.28, nr.1, s:33-40.
^Mettrick, D F; Burton, M (1962). ”A new cestode, Anomotaenia caenodex sp. nov. from a mistle thrush, Turdus viscivorus viscivorus (L.)”. Journal of Helminthology 36: sid. 157–160. doi:10.1017/S0022149X00022446. PMID 14473034.
^Supperer, Rudolf (1958). ”Zwei neue Filarien (s. l.), Eufilaria delicata spec. nov. und Ornithofilaria böhmi spec. nov. aus der Misteldrossel, Turdus viscivorus L” (på german). Zeitschrift für Parasitenkunde 18 (4): sid. 312–319. doi:10.1007/BF00259661.
^ [ab] August Carlsson (1894) Sveriges Fåglar, C.W.K Gleerups förlag, Lund, sid:5
Källor
Alsteens, Stijn (2009). Raphael to Renoir: Drawings from the Collection of Jean Bonna. New York: Metropolitan Museum of Art. (Catalogue for the Exhibition "Raphael to Renoir: Drawings from the Collection of Jean Bonna", held at The Metropolitan Museum of Art, New York, from January 21 to April 26, 2009, and at the National Gallery of Scotland, Edinburgh, from June 5 to September 6, 2009)
Andrew, Malcolm (1985). Two Early Renaissance Bird Poems: The Harmony of Birds, The Parliament of Birds. Washington D. C.: Folger Books. ISBN 0-918016-73-8.l
Coward, Thomas Alfred (1928). The Birds of the British Isles and Their Eggs: volume 1 (3rd). London: Frederick Warne. OCLC4279233.
Erasmus, Desiderius (1982). Mynors, R A B. red. Adages: Ii1 to Iv100 (Collected Works of Erasmus). "31". Toronto: University of Toronto Press. ISBN 0-8020-2373-8.
Hersey, George L (1993). High Renaissance Art in St. Peter's and the Vatican: An Interpretive Guide. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 0-226-32782-5.
Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. ISBN 978-1-4081-2501-4.
Kenward, Robert (2010). The Goshawk (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-2826-8.
Korpimäki, Erkki; Hakkarainen, Harri (2012). The Boreal Owl:Ecology, Behaviour and Conservation of a Forest-Dwelling Predator. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-11371-7.
Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
Newton, Ian (2010) [1986]. The Sparrowhawk (Poyser monographs). London: Poyser. ISBN 1-4081-3834-4.
.jpg)
