Lagen i Division I 1994/1995. – Division I Norra – Division I Västra – Division I Östra – Division I Södra
Division I i ishockey 1994/1995 var Sveriges näst högsta ishockeyserie under säsongen. Den spelades i fyra grundserier från vilka de bästa lagen gick vidare till Allsvenskan. Övriga lag gick vidare till fortsättningsserierna. De två bästa lagen i Allsvenskan spelade final och vinnaren fick en plats i Elitserien nästa säsong. Lag tre och fyra från Allsvenskan samt de två bästa lagen från respektive fortsättningsserie gick vidare till Playoff. De tre vinnande lagen från Playoff samt förloraren av den allsvenska finalen spelade kvalserie om en plats i Elitserien. Det sista laget i varje fortsättningsserie flyttades ner till Division II till nästa säsong. Det näst sista laget fick spela kvalserie med de bästa lagen från Division II för att kvalificera sig för nästa års Division I-säsong.
Norra serien var jämn och fick ett dramatiskt slut. Med en omgång kvar att spela stod Boden, Kiruna och Skellefteå på samma poäng. Skellefteå föll dock mot derbykonkurrenten Clemensnäs i sista omgången, medan Boden enkelt besegrade Östersund och säkrade sin plats i Allsvenskan. Skellefteå såg ändå ut att får den andra allsvenska platsen då Husum ledde mot Kiruna, men Kiruna vände 7–5 till 7–9 och säkrade två poäng och en plats i Allsvenskan på Skellefteås bekostnad. Kirunas Hans Huczkowski vann poängligan med 36 poäng (18+18). Skellefteå drog störst publik – i genomsitt &&&&&&&&&&&02532.&&&&&02 532 åskådare per match. Boden, Kiruna och Björklöven nådde också ett snitt på över &&&&&&&&&&&01500.&&&&&01 500 per match. För serien som helhet låg snittet på &&&&&&&&&&&01077.&&&&&01 077 åskådare.[1]
I den västra serien var förväntningarna stora på Örebro och Mora. Förväntningarna infriades – Mora vann och Örebro kom tvåa och lagen fick därmed de båda platserna i Allsvenskan. Överraskningarna kom istället på plats tre och fyra. Fjolårets kvalserielag Sunne och nykomlingen Surahammar hade värvat nya spelare och spelade upp sig i serien. Örebros Niklas Sjökvist vann poängligan med 26 poäng (11+15) på 18 matcher. Örebro drog störst publik, 878 per match. Serien totalt hade ett snitt på 552 åskådare per match, vilket var sämst av de fyra grundserierna.[2]
Huddinge och Södertälje var förhandsfavoriter för att ta platserna till Allsvenskan, med Hammarby som joker som skulle kunna blanda sig i leken. Det kom de också att göra. Under ledning av den nye tränaren Aleksandr Skvortsov kunde Hammarby snuva Södertälje på andraplatsen och ta sig vidare till Allsvenskan. Magnus Eliasson, Hammarby vann poängligan med 37 poäng (16+21). Södertälje, med &&&&&&&&&&&01134.&&&&&01 134 åskådare per match, var det enda laget med ett publiksnitt över &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 per match. Serien snittade på 600 per match.[3]
Inför seriestarten tippades Vita Hästen och Troja ta de allsvenska platserna. Så blev det också, men inte utan att Tingsryd gav dem rejält motstånd först. Först i sista omgången kunde Vita Hästen avgöra genom att hämta in ett 0–4 mot Mariestad. Kvitteringen kom med 26 sekunder kvar av matchen. Tingsryds Larry Pilut vann poängligan med 33 poäng (17+16) på 18 matcher. Totalt kom &&&&&&&&&0100955.&&&&&0100 955 åskådare till den södra seriens matcher. I genomsitt blev det &&&&&&&&&&&01122.&&&&&01 122 åskådare per match vilket var den högsta siffran av de fyra grundserierna. Vita Hästen var det lag som drog mest publik, i genomsnitt &&&&&&&&&&&02292.&&&&&02 292 per match. Även Tingsryd, Borås, Troja, Linköping och Mariestad drog mer än &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 åskådare per match.[4]
Kvalificerade för att delta i Allsvenskan var de två främsta lagen från varje grundserie samt de två sämsta lagen från Elitserien: Ängelholmlaget Rögle och Göteborgslaget Västra Frölunda. Vinnarna gick vidare till Allsvenska finalen, lag 3 och 4 till Playoff 3 och lag 5–8 till Playoff 2.[5]
Vid seriens början utdelades bonuspoäng beroende på placering i grundserien: Skellefteå 7p, Björklöven 6p, Sundsvall/Timrå 5p, IF Sundsvall 4p, Husum 3p, Piteå 2p och Östersund 1p. Umeålaget Björklöven hade fått lämna Elitserien föregående säsong och också tappat många spelare. Under grundserien hade man haft svårt att hålla jämna steg med topplagen, men i fortsättningsserien gick det bättre, man tappade endast två poäng under fjorton matcher. De tog därmed den första platsen i Playoff. Den andra platsen gick till Skellefteå. Nykomlingarna Östersund vann bara en enda match efter jul och trots att de förstärktes av ingen mindre än Vladimir Krutov förpassades de till Division II nästa säsong. Skellefteålaget Clemensnäs (CRIF) kom näst sist och fick spela vidare i kvalserien.[1]
När serien startade om delades det ut bonuspoäng till lagen baserat på deras placering i grundserien: Sunne 7p, Surahammar 6p, Gävle 5p, Grums 4p, Avesta 3p, Arvika 2p och Munkfors 1p. Sunne och Surahammar fortsatte spela bra även efter juluppehållet. För Sunne var seriesegern och platsen i Playoff klar redan i elfte omgången, medan det för Surahammar dröjde till sista omgången innan man var säkra på en plats i Playoff. Då mötte man Team Gävle borta i en avgörande match som man till slut vann med 1–3. I botten låg Avesta på samma poäng som Kumla. Avesta flyttades ner till Division II, medan Kumla klarade en plats i kvalserien. Nykomlingarna Munkfors lyckades hålla undan och säkrade en plats i serien även till nästkommande säsong.[2]
Innan serien började delades det ut poäng efter vilken placering lagen fått i grundserien: Södertälje 7p, Uppsala 6p, Nyköping 5p, Östervåla 4p, Arlanda 3p, Haninge 2p och Vallentuna 1p. Efter jul vann Södertälje serien enkelt (10 poängs marginal) och tog den första platsen till Playoff. Den andra platsen togs av Nyköping, men inte utan motstånd från nykomlingen Haninge som blev seriens stora överraskning. Laget kom bara trea i fjorårets kvalserie, men fick en plats i Division I efter att AIK flyttats upp till Elitserien. Nu stred man om en plats i playoff. I botten lyckades Vallentuna hålla undan från sistaplatsen och räddade sig till kval. Istället blev det Danderyd-Täby som hamnade på nedflyttningsplats till Division II.[3]
När serien drog igång gav lagen poäng efter placering i grundserien: Tingsryd 7p, Pantern 6p, Mariestad 5p, Borås 4p, Mörrum 3p, Tranås 2p och Linköping 1p. Playoffplatserna togs som förväntat av Tingsryd och Malmölaget Pantern. Förutom Tingsryds skyttekung Larry Pilut blev även målvakten Mattias Elm en avgörande faktor för att Tingsryd vann. I botten hamnade Mölndal med endast 5 poäng och dålig publikuppbackning (ett snitt på endast 156 per match). Nykomlingen Tranås hamnade på kvalplats.[4]
I första omgången möttes de två främsta lagen från respektive fortsättningsserie. Det blev lagen från den norra och den södra serien som gick vidare och fick möta lagen som tagit platserna 5–8 i Allsvenskan. Vinnarna från Playoff 2 gick vidare till tredje omgången där de mötte lag 3–4 från Allsvenskan.
Vallentuna försvarade sin plats i Division I. Den andra platsen stod mellan Väsby och Wisby medan Österåker visade sig vara utan chans att gå vidare. Avgörande blev Väsbys bortaseger mot Wisby i näst sista omgången som slutade 1–5.[8]
Västervik tog första platsen till Division I nästa säsong följt av Tranås som ordnade fortsatt spel i divisionen. Mest anmärkningsvärt var inte själva kvalet utan en match från playoff som föregick. Kristianstad möte Olofström i playoff om en plats i kvalserien. Vid ordinarie tid stod det 3–3 och förlängning följde. Det skulle visa sig behövas ytterligare tre perioder (totalt sex perioder) och ytterligare 13 minuter innan Kristianstad kunde avgöra matchen i den 133:e minuten. Detta kunde noteras som nytt svenskt rekord i lång match och vållade en del besvär. De lokala tidningarna fick flytta fram tryckningen till långt efter midnatt och polisen fick påringningar av från oroliga anhöriga som saknade någon i den 2000-hövdade publiken.[9][10]