|
Den svenska solidaritetsförklaringenSolidaritetsförklaringen är en doktrin för Sveriges säkerhetspolitik, fastställd av Sveriges riksdag under regeringen Reinfeldt. Sverige åtar sig att medverka i Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitik enligt Lissabonfördraget, och Partnerskap för fred.[1] Enligt förklaringen kan Sverige ge militärt stöd till ett grannland, eller ta emot stöd från andra länder.[2] "Den svenska solidaritetsförklaringen" bygger på den gemensamma försvarsklausulen som gäller samtliga EU:s medlemsstater. Fördraget om Europeiska unionenSolidaritetsförklaringen baseras på artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen. Punkten infördes genom Lissabonfördraget och lyder: "7. Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det." Denna gemensamma försvarsklausul gäller alla medlemsländer i EU, även om den andra meningen anses ge neutrala stater viss rätt avstå från principen. Den sista meningen anses ge Natos principer företräde, bland annat att bara i undantagsfall och begränsat stötta icke-medlemsländer i Nato.[3] Se ävenReferenser
|
