Deborah Cox föddes och växte upp i ett fattigare, invandrartätt område i norra delarna av Toronto, Kanada, till föräldrar av afro-guyanskt påbrå.[1] Hon visade tidigt intresse för musik och började sjunga i flera kanadensiska reklamfilmer som tolvåring. Som tonåring studerade hon vid Claude Watson School for the Arts och började tjäna pengar på att uppträda i nattklubbar i Toronto och jobba i kundtjänst vid Rogers Cablesystems. Cox träffade sin framtida make och manager Lascelles Stephens 1989 och de började arbeta på flera demolåtar. De skickade några av dessa till alla stora skivbolag i Kanada men fick avslag då många av dem redan hade en R&B-sångare eller inte var intresserade av ge ut musik i genren.[2] I en intervju år 2020 med Andrea Warner från CBC.ca sa Cox:
"Det fanns ingen infrastruktur för att ta musiken till nästa nivå. De flesta artister som redan hade skivkontrakt gjorde inte vad jag och Lascelles gjorde. Det tog lång tid innan musikindustrin kom ikapp och att det blev som det är nu. [...] Det fanns inget stöd I Kanada för soulmusik."[3]
Innehållet på Deborah Cox har beskrivits av webbplatsen Soul Bounce som en blandning dramatiska och sentimentala ballader gjorda för att visa hennes "välutvecklade" ton och hennes förmåga att leverera djup tillsammans med högre tonarter.[4] "Sentimental" var en av tre låtar som Cox hjälpte till att skriva till albumet. Ytterligare låttext skapades av Colin Wolf och Austin som också skötte produktionen. Låttexten beskriver framförarens ånger och längtan efter en avslutad kärleksrelation.[4] "Sentimental" är en återhållsam komposition i medelsnabbt tempo.[5] Den är en pop- och funk-låt[5] med tydliga influenser av jazz.[3] Den har även beats influerade av genren hiphop.[3] "I'm Your Natural Woman" gav prov på Coxs röstomfång och har jämförts med musik utgiven av Whitney Houston.[4]
Coxs vassa och självsäkra framförande av "Call Me" gjorde att låten jämfördes med Toni Braxtons musik.[4] "It Could've Been You" skrevs av Cox och Stephens. Produktionen innehåller horn.[6] "Just Be Good to Me" är en cover på The S.O.S Bands låt från 1983 som webbplatsen Soul Bounce beskrev som "respektingivande".[4] "Where Do We Go from Here" beskrevs av CBC.ca som ett "perfekt prov" på Coxs sångröst.[3]
Lansering och marknadsföring
I augusti 1995 anordnade Arista en PR-kampanj där Cox introducerades för radiostationer i Los Angeles, New York, Dallas Chicago och Washington D.C.[7]
Singlar
"Sentimental" gavs ut som Coxs debutsingel i september 1995. "Who Do U Love" blev den framgångsrikaste singeln från albumet. Den nådde andraplatsen i Nya Zeeland där den mottog ett platinacertifikat och topp-tjugo på singellistorna i Australien, Kanada och USA. Dansremixen av låten blev Coxs första listetta på amerikanska Billboard-listan Hot Dance Club Play.[8]
Deborah Cox mottogs väl av musikkritiker.[10] Stephen Thomas Erlewine från AllMusic var mestadels positiv till albumet som han tyckte hade "oklanderligt" innehåll och kunde jämföras med Whitney Houston eller Mariah Careys musikaliska stil. Erlewine var dock mindre imponerad till en del av materialet på albumet: "Tyvärr håller alla låtar inte samma standard. Som så många andra sångare i genren är Deborah Cox bara så bra som sitt material och här är det lite ojämnt. Hon skiner på hiten 'Sentimental' och flera andra spår, däribland 'Never Gonna Break My Heart Again' och den poppiga 'Who Do U Love' men nästan hälften av albumet består av oskiljbart material." Han avslutade recensionen: "Trots detta antyder detta album att Cox har potential att bli en superstjärna."[9]
Arv och kulturellt inflytande
Deborah Cox blev ett banbrytande album efter utgivningen och Cox har blivit erkänd för att ha satt R&B-genren på den Kanadensiska kartan. I landet har hon fått titeln "Queen of R&B" och hennes verk har öppnat dörren för andra afrokanadensiska sångare att följa i hennes fotspår. Vid albumets utgivning under mitten av 1990-talet fanns det ingen plats för R&B-utövare i Kanada, och skivbolagen i landet ville ogärna stödja genren. Att vara en pionjär var stundtals pressande då Cox kände att hon var representant för alla afrokanadensare och ville att hennes album skulle bli "träffsäkert". I en intervju från år 2020 med CBC.ca sa Cox: "Det finns mycket ensamhet. Det finns också mycket osäkerhet, för är man en pionjär så vet man inte riktigt vart vägen leder. Man vet inte hur långt man kommer och det finns ingen som hurrar på utanför 'bubblan'. Man har inget perspektiv förrän det är flera decennier senare och folk minns tillbaka."[3] I samma intervju berättade Cox att hon ville att hennes debutalbum skulle vara "tidlöst". Om innehållet på albumet ansåg hon att det kunde få en ny innebörd i en ny kontext med problem från 2020-talet som exempelvis Black Lives Matter-rörelsen, polisbrutalitet, den växande fascismen och Covid-19-pandemin.[3] Om albumets arv var Cox stolt och sa:
”
Jag hade ingen aning om jag skulle bli accepterad i musikvärlden. Jag var osäker - det fanns många osäkerheter under den tiden. Jag visste bara att jag ville lämna ett avtryck. Jag ville att min musik skulle influera och vara inspirerande.
Enligt Classic Rock History var Cox en av Kanadas största R&B-utövare år 2022.[11] Debutalbumets framgångar banade vägen för fortsatta framgångsrika utgivningar, däribland albumen One Wish (1998) och The Morning After (2002) och en rad hitlåtar som "Things Just Ain't the Same" (1996), "Nobody's Supposed to Be Here" (1998) och "We Can't Be Friends" (1999).[11] B̈åde Deborah Cox och One Wish betraktas som "albumklassiker".[6] För sina verk har Cox vunnit flera priser fram till år 2022, däribland en Grammy Award, en Soul Train Music Award, samt fyra Juno Awards.[11] År 2020 mottog Cox en Entertainer Icon Award vid prisceremonin Black Music Honors för att ha "influerat och bidragit betydande till den afroamerikanska kulturen och amerikansk musik ur ett globalt perspektiv".[12]
^ [abcdefghi] ”Will Canada Ever Deserve Deborah Cox?”. Canadian Broadcasting Corporation. 10 september 2020. https://www.cbc.ca/music/will-canada-ever-deserve-deborah-cox-1.5714490. Läst 7 mars 2022. Originalcitat 1: "But they didn't have the infrastructure to be able to take it to the next level. Some of the people that they had already signed were not doing what Lascelles [Stephens, Cox's then songwriting partner and high-school sweetheart] and I were doing. It took a long time for the industry to really catch up and create an infrastructure that you have right now. It's amazing. It's just taken over and has just made an amazing mark, and created so many incredible, iconic artists. But there was just no support system [in Canada] at the time for soul music." Originalcitat 2: "There's a lot of loneliness," Cox says. "I think there's a lot of unsurety, too, because as a pioneer, you just don't know the inroads you're making. You don't know how far you're actually going and there's no one there to cheer you on really outside of your own bubble. You don't really have any perspective, you just know what it's like when it's done and it's decades later and people remember." Originalcitat 3: "I had no idea if I was even going to be accepted in the music world. I wasn't sure — there were a lot of uncertainties at the time. I just knew that I wanted to make a mark, make an impact. I wanted my music to influence and be inspirational."
^ [ab] Erlewine, Stephen Thomas. ”Deborah Cox - Deborah Cox”. AllMusic. AllMusic, a division of All Media Network, LLC. http://www.allmusic.com/album/deborah-cox-mw0000174947. Läst 12 februari 2015. Originalcitat: "Not all of the songs are up to the production standards, however. Like many singers in her genre, Deborah Cox is only as good as her material, and the songs on their debut are uneven. She shines on the hit 'Sentimental' and several other cuts, including 'Never Gonna Break My Heart Again' and the poppy 'Who Do U Love,' but nearly half of the record consists of undistinguished material. Nevertheless, the best songs on the album suggests that Cox has the potential to develop into a star."