Fadern var barberare och invandrare från Italien. Efter att ha lämnat high school efter tionde klass, var han amatörboxare och hade diversejobb. Han började sjunga under namnet Dean Martin på klubbar och kasinon. 1946 kom han i kontakt med Jerry Lewis och den uppskattade komikerduon gjorde sina första framträdanden i Atlantic City. De fortsatte sedan på nattklubben Copacabana i New York. 1950–1955 ledde de TV-programmet Colgate Comedy Hour och rankades som de största stjärnorna i showbusiness. Efter 16 filmer splittrades duon 1956 och Martin inledde en karriär som framgångsrik skivartist. Slagdängor som Everybody loves somebody, Volare, That’s Amore sålde över en miljon exemplar vardera. 1964–1969 utgav han 11 album hos Frank Sinatras bolag Reprise och alla blev storsäljare.[2]
Skådespeleriet övergav han inte. Sammanlagt framträdde han i 55 filmer, både komedier och dramer. I fyra filmer parodierade han James Bond. Till hans allvarligare filmer räknas De unga lejonen (1958) och Insats förlorad (1959). Filmerna Storslam i Las Vegas (1960), 3 mot alla (1962) och 5 äss i leken (1964), i vilka han spelade mot Frank Sinatra, förvärvade honom hedersmedlemskap i Rat Pack. Hans bästa roll anses vara den försupne mannen i Rio Bravo (1959).[2]
Martin var gift 1940–1949 med Elizabeth Anne McDonald, med vilken han hade fyra barn. I andra äktenskapet med Jeanne Riegger föddes tre barn, inklusive Dean Paul Martin, som blev stridspilot och omkom i en flygolycka. Han gifte sig tredje gången med Catherine Mae Hawn, från vilken han skiljde sig 1976.[2]
Hemmascenerna var Atlantic City och Las Vegas.[2] Martin föredrog små publikskaror på klubbar. Han gjorde sina sista framträdanden 1990; dels i Las Vegas, dels i olika hyllningsprogram till Frank Sinatra, Sammy Davis, Jr. och andra medlemmar i Rat Pack. Han har tre stjärnor på Hollywood Walk of Fame.[4]
Hans avslappnade framtoning gav honom smeknamnet "King of Cool".[5] Trots hans kännetecken som artist, hans sluddriga sångröst och med ett drinkglas i handen, intygade han och hans omgivning att berusningen var skådespeleri.[1]
^ [abcde] LaGumina, Salvatore J; Cavaioli, Frank J; Salvatore Primeggia, Joseph A. Varacalli, red (2005). The Italian American Experience : An Encyclopedia. New York: Routledge. sid. 360–361
^Hall, Richard A. (2020). Pop Goes the Decade : The Seventies. Bloomsbury. sid. 30
